Brister i hur äldres mänskliga rättigheter respekteras

”Personalen trivs med oss här”. Det är ett av citaten från intervjuer med äldre på vård- och omsorgsboenden i rapporten ”Hemma är någon annanstans”.

– Vi vill vända på perspektivet så att den äldre personen och hens mänskligas rättigheter står i centrum, säger Brittis Edman, utredare på Institutet för mänskliga rättigheter som står bakom rapporten.

Institutet för mänskliga rättigheter har undersökt äldres mänskliga rättigheter inom äldreomsorgen. Myndigheten har fokuserat på fyra rättigheter som man har bedömt vara särskilt relevanta för äldre som bor på vård- och omsorgsboenden:

• rätten till värdighet
• rätten till delaktighet och social inkludering
• rätten till privatliv
• rätten till icke-diskriminering.

– Vi ville avgränsa undersökningen till rättigheter som understryker den äldre personen som en hel människa, inte bara som en brukare av välfärd eller patient i vården, säger Brittis Edman.

Undersökningen har genomförts i tre olika delar:

1. en skrivbordsanalys, där man har studerat andra rapporter och akademiska studier av äldreomsorgen. Här har man utifrån de mänskliga rättigheterna analyserat de svagheter och brister som har identifierats
2. en rättsutredning, där man har analyserat hur väl svensk lagstiftning går i linje med internationella konventioner
3. en intervjuundersökning, med ett 50-tal intervjuer med äldre, personal och chefer på åtta vård- och omsorgsboenden i sex olika kommuner.

Institutet för mänskliga rättigheter sammanfattar resultatet av rapporten i fyra huvudsakliga brister inom äldreomsorgen.

Ålderism normaliserar brister i äldreomsorgen

Stereotypa bilder av äldre hos dem som utformar äldreomsorgen leder ofta till att beskrivningen av äldres behov ”i hög grad rör sig om mathållning, att vara hel och ren och att ha det städat och tryggt omkring sig.”

– Ålderism kan också ligga bakom att äldre personer inte är huvudpersoner när det kommer till att formulera aktiviteter på äldreboenden. Det bestämmer istället ofta personalen utifrån förutfattade meningar om vad äldre tycker om, exempelvis bingo, säger Brittis Edman och fortsätter:

– Vi har även sett att åtgärder för rehabilitering är eftersatt på äldreboenden. Att det är så kan vara en indikator på att bilden av äldre är att de inte har någon utvecklingspotential, trots att forskningen visar goda effekter.
Ålderismen hänger samman med en annan brist rapporten identifierar:

Möjligheter till delaktighet, självbestämmande och egenmakt är begränsade

Aktiviteter som genomförs i grupp är värdefulla, men i rapporten understryks vikten av individualiserad social delaktighet som inte är uppstyrd. ”Erbjudandet av samma typ av aktiviteter för en större grupp som bor tillsammans är enligt funktionsrättskonventionen ett kännetecken på en ’institution’”, konstaterar man.

– Det finns brister när det gäller bemötande, som är en aspekt av rätten till värdighet. De äldre känner att personalen pratar över huvudet på dem, de knackar på dörren men väntar inte på ett ”kom in” och så vidare. De känner att de inte kan bestämma helt hur de vill leva sitt liv, förklarar Brittis Edman.
– Vad jag bär med mig är att så många upplever att deras tillvaro saknar mening. Det är ett uttryck för att personens egna behov, bakgrund och erfarenheter inte tillmäts tillräcklig betydelse i äldreomsorgen.

Människorättsperspektivet är svagt inom äldreomsorgen

Något rapporten uppmärksammar är mängden regler, instruktioner och värdegrunder som finns inom äldreomsorgen. Många principer kommer från de mänskliga rättigheterna utan att hänvisa till dem, vilket gör att betydelsen blir otydlig. Deras bindande karaktär urvattnas också, skriver institutet i rapporten.

– Det är en begreppsdjungel som är svår att tillämpa. Det gör att cheferna måste tolka dem, något som riskerar att skapa en ojämlik tillämpning. De mänskliga rättigheterna är väl definierade och om de användes skulle alla ha samma ledstång att hålla sig i, säger Brittis Edman.

Kunskapen om mänskliga rättigheter och deras innebörd är låg

”Kunskap om mänskliga rättigheter är centralt för att individer ska kunna göra anspråk på sina rättigheter samt för verksamhetens uppföljning av hur den fullgör sina åtaganden och skyldigheter”, skriver institutet i rapporten.

– De som bedriver verksamhet för det offentliga är skyldighetsbärare, de måste förstå innebörden av de mänskliga rättigheterna. Där ser vi brister, konstaterar Brittis Edman.

Hon tar funktionsrättskonventionen som exempel på en bindande konvention som inte är känd.

– Den ger ett väldigt starkt rättighetsskydd till personer med funktionsnedsättning, och det gäller väldigt många som bor på äldreboenden.

I rapporten ger Institutet för mänskliga rättigheter en rad rekommendationer till kommunerna.

– Vi menar att de måste höja kunskapen om ålderism och mänskliga rättigheter. Att resonera om ålderism är viktigt, men det görs inte i särskilt stor utsträckning. Det är också viktigt att kommunerna tillsammans utvecklar ett rättighetsbaserat förhållningssätt.

– Kommunerna måste också utveckla former för att ta äldres röster och expertis tillvara i planeringen.

– Deras röster är svaga i dag och deras perspektiv ges inte tillräckligt utrymme, konstaterar Brittis Edman.

Rapporten ger en blandad bild av läget och Brittis Edman understryker att det jobbar mycket kunnig och engagerad personal inom äldreomsorgen. Rapporten lyfter även fram goda exempel. Exempelvis uppgav samtliga intervjuade att hjälp med den personliga hygienen ges med värdighet.

– Ett annat gott exempel är det hbtqi-certifierade boende vi besökte. Där var det tydligt att personalen i högre grad såg de äldre som individer. Jag tror att fokuset på hbtqi automatiskt tacklar ålderismen. Det bryter sönder en fördomsfull bild av äldre, vilket gagnar de boende. Det visar att ett rättighets­baserat arbetssätt är görbart.