Konsulten som blev rebell
Pia Bak-Frederiksen har inte demonstrerat vare sig som ung eller medelålders. Inte förrän nu. 79 år fyllda är hon aktiv i klimatrörelsen Rebellmammorna, som genomför fredliga civil olydnad-manifestationer på Malmös gator, för sina barnbarns framtid och det egna samvetets skull.
– Du blir aldrig för gammal för att engagera dig. Tvärtom. Att kunna agera och ingå i ett sammanhang med likasinnade i olika åldrar ger så mycket.
Den 25:e februari 2023 tog Pia Bak-Frederiksen steget. Hon slog sig ner på asfalten på Davidhallsbron i centrala Malmö och bildade en mänsklig ring tillsammans med de andra kvinnorna i Rebellmammorna. Där satt hon i en timmes tystnad och höll upp skylten hon själv hade skrivit: ”Alla barn har rätt till en levande planet”.
– Först var det lite nervöst att kliva över tröskeln. För det är en tröskel att gå ut i en manifestation och exponera sig för alla. Det är en helt annan sak än att sitta här hemma och tänka, tycka och oroa sig.
Här hemma är en gavellägenhet i Ribersborgshusen. Pia och hennes nuvarande man flyttade in för 25 år sedan och har aldrig slutat att njuta av de stora funkisfönstren som vetter rakt ut mot vattnet. Utsikten påminner också om närheten till Köpenhamn, Pias gamla hemstad där dottern växte upp och de tre barnbarnen nu finns
– Jag hämtar minstingen på skolan varje tisdag. Det känns fint att få vara en kontinuitet i deras vardag.
Pia Bak-Frederiksen har ett arbetsliv inom näringslivet på båda sidor sundet bakom sig. De sista tio åren arbetade hon som konsult i ledarskapsutveckling och med chefsrekryteringar och kunde göra en glidande övergång till ett liv som pensionär. Det har gått tio år sedan hon slutförde sitt sista uppdrag och ungefär lika länge sedan hon började engagera sig i klimatfrågor, i föreningar som arbetar för att skapa opinion och uppmärksamma de oöverskådliga förändringar världen står inför.
– Jag hade ett samhällsintresse sedan tidigare, men det här var nytt för mig. Jag förstod hur akut läget var och att jag, liksom så många andra, har varit en stor del av det som gör att vi står där vi står nu.
När hon fick höra talas om nystartade Rebellmammorna, som är en del av nätverket Extinction Rebellion, kändes det helt rätt, berättar Pia. Här möts kvinnor (men inte uteslutande) som kräver att politikerna talar klarspråk om klimatkrisen. Att de agerar kraftfullt och utlyser nödläge för både klimatet och jordens arter och att det bildas medborgarråd för en demokratisk och rättvis omställning.
Rebellmammorna grundades av Malmöbor och i dag finns systerorganisationen Mothers Rebellion i en lång rad länder. En central del av strategin för att väcka uppmärksamhet och skapa förändring är civil olydnad. Men de söker alltid polistillstånd för sina manifestationer och är noga med att de ska gå fredligt till.
– Det är förstås en speciell upplevelse att visa vad man tycker offentligt. Alla tittar på dig. Men hittills har vi bara mötts av uppskattande leenden och folk som gör tummen upp. Vi förbereder oss också noga inför varje manifestation, vilket är viktigt för dem som är nya.
– Gemenskapen med de andra kvinnorna och vetskapen om att de delar både oron och viljan till förändring betyder oerhört mycket, säger Pia. För det är långt ifrån alla i hennes övriga umgängeskrets som gör det. Eller snarare, det är få av dem som är beredda på att göra egna uppoffringar, som att sluta flyga.
– Det är ett känsligt kapitel. När jag säger att jag och min man inte längre flyger blir det alldeles tyst. Det finns ett begrepp, omställningsont. Att ta bort det som har varit en del av människors livsmönster är det svåraste.
Både Pia och hennes make är golfspelare. Pia har spelat i över 40 år och hemma i hallen ligger en puttingmatta utrullad och redo.
– I golfsammanhang uppstår alltid den där tystnaden. Samtidigt, jag vill inte sprida en massa skuld och skam. Men det är skönt att ha Rebellmammorna att prata med, många av dem har samma problem.
För tio år sedan var Pia hoppfull. Nog skulle väl forskarnas tydliga varningsrop hörsammas och insikten om det allvarliga läget leda till förändring? Med åren har frustrationen växt sig starkare och i dag är det svårt att hålla hoppet uppe, konstaterar hon.
– Det som händer nu med klimatet och människors hela livssituation är som att sätta spiken i kistan. Men inte bara det. Ojämlikheten bara ökar och helt plötsligt har det blivit möjligt att säga: Jag är starkare än dig, jag kan slå dig i huvudet. Jag tänker på specifika världsledare.
Pia suckar och säger att hon har svårt att ta in allt som händer, och det i en rasande takt.
– Men det måste finnas hopp och innerst inne tror jag att människan är god, jag måste tro det. På något sätt kommer vi, måste vi, hitta andra sätt att leva.
Aktivismen och engagemanget för det hon tror på gör det lättare att hantera och kanalisera oron, menar hon. Känslan av att man trots allt gör något. Pias man har länge varit engagerad i Palestinafrågan och själv brukar hon delta i Mothers for Palestine’s manifestationer vid Triangeln. Hon arbetar också som volontär för Mind, en ideell förening för psykisk hälsa. Sedan många år har hon svarat i telefon i deras självmordslinje och framöver kommer hon att vara ett samtalsstöd i telefonlinjen de driver för äldre.
– Vi pensionärer behövs. Vi har tiden och kan bidra med kunskap och erfarenhet. Jag tycker att det är viktigt, du är aldrig för gammal för att engagera dig. Det finns så mycket, som Röda korset, språkkaféer och läxhjälp.
– Orken finns där, säger Pia.
Och att exempelvis träffa de andra rebellmammorna ger mer energi än vad det tar, menar hon. Men till skillnad från förr är hon mer återhållsam, tackar oftare nej och tar gärna en tupplur - på exakt 15 minuter - om eftermiddagarna. Någon brist på saker att göra, böcker att läsa och kultur att ta del av, råder det inte i Pias liv. Hon skrattar till:
– Jag går på teater, film och opera, det ingår ju i själva kittet i min generation, med min bakgrund. Golfen ingår förstås också. Malmö är verkligen en fantastisk stad för seniorer, det finns hur mycket aktiviteter som helst. Dessutom får du rabatter och åker gratis med bussen.
Pia säger att hon har levt, och lever, ett privilegierat liv. När oron över världen hon en dag ska lämna över till barnbarnen blir för stor, eller uppgivenheten hotar att ta vid, brukar hon och maken diskutera och ventilera sina tankar och känslor.
– Det hjälper och fungerar, säger hon, som ”en buffertzon”.
Eftermiddagssolen letar sig in genom fönstren och snart byter hela vardagsrummet ton från vit till varmt guldig.
– Titta på den blå himlen där ute! Man måste hitta glädjen i det, hitta tacksamheten, annars är det ju inget liv att leva. Vi måste fortsätta att försöka och ta initiativ. Skapa hopp, om än i det lilla sammanhanget.