Att våga prata om livets stora frågor
Vad är viktigt, vad ger mig livskraft, en känsla av sammanhang och mening? När en närstående blir sjuk eller dör och livet ställs på ända, är det extra betydelsefullt att prata om livets stora frågor. Det menar Lisbet Nilsson, en av deltagarna i Existentiell hälsa, en samtalsgrupp för anhöriga.
Lisbet Nilssons man drabbades av Alzheimers. För fem år sedan, när sjukdomen blev riktigt svår, förändrades tillvaron radikalt. Lisbets planer för allt hon skulle göra som nybliven pensionär slogs omkull. Det enda som var viktigt var att finnas där för maken Ralf, först hemma och därefter på demensboendet.
– Att Ralf hade det så bra som möjligt blev både innehållet i mitt liv och meningen med det. Och sedan, när han gick bort i mars, hade jag ju inget av det längre.
Lisbet hade gått i anhöriggrupper som betytt mycket för henne, men också känt ett behov av att få dela djupare existentiella, filosofiska och andliga tankar och erfarenheter kring livet och dess mening. Hon blev därför eld och lågor, som hon själv säger, när anhörigkonsulenten Marie-Louise Zaar berättade att hon ville starta en samtalsgrupp för anhöriga om just existentiell hälsa.
– I en livskris är det extra viktigt att få sätta ord på sina tankar och känslor. Vad är meningen med livet nu, när planerna och drömmarna gått i kras? Finns det någon alls? Man kan behöva hitta en ny mening, och sin egen inre kraft, säger Marie-Louise Zaar.
Existentiell hälsa innefattar allt från livets mening till upplevelsen av sammanhang, av inre styrka och lugn, tillit och förundran över tillvaron. Inom världshälsoorganisationen WHO ses existentiell hälsa som en viktig del av hälsan i stort, vilket även svenska Folkhälsomyndigheten konstaterade i en rapport som kom tidigare i vår.
– Även om den inte är mätbar spelar den stor roll för den psykiska hälsan, men också den fysiska, säger Marie-Louise Zaar.
Behovet av att mötas och diskutera utmanande frågor om varför vi lever, vad som händer när vi dör och allt där emellan, har funnits i alla tider och är centralt i religioner, i filosofi och kultur.
– Under pandemin blev det här behovet påtagligt. Nu har vi krigen och allt annat som händer runtomkring som skapar oro. Vi behöver oss själva, vi behöver hitta och bli medvetna om vår kraft som människor, säger Marie-Louise Zaar.
Lisbet Nilsson håller med.
– En del tycker att det är för flummigt, men det är det egentligen inte. Själv har jag alltid tänkt på de här frågorna. Det gäller att våga. Även om man är rädd är det bara att ge sig i kast med dem.
Under gruppträffarna används samtalskort med olika teman, framtagna av Studieförbundet vuxenskolan. Korten ställer reflekterande frågor och har alltid med ett hur. Hur skulle man, exempelvis, själv kunna öka den egna känslan av samhörighet eller meningsfullhet?
– Att förankra det man säger i sig själv, så att det blir till handling, är den svåraste biten. Och där är självkännedomen viktig, säger Lisbet Nilsson.
Det var inte länge sedan som Lisbet mådde så dåligt att hon ”var ett vrak”. I dag känner hon sig betydligt starkare, har lättare att hantera stress, lämna känslor därhän, andas lugnt och gå ner i varv. Hon har funderat mycket på vem hon är och vad som är viktigt för henne. Och de gamla planerna på vad hon skulle ägna sig åt som pensionär har bytts ut mot nya.
– Jag har börjat arbeta ideellt i föreningen Eldrekraft, berättar hon.
I grund och botten är meningen med livet inte något man hittar, menar Marie-Louise Zaar.
– Det är något man skapar.
Lisbet nickar:
– Det var fint sagt.