Hundraåringen som öppnade fönstret till grundskolan

Göte Rudvall är hedersdoktor i pedagogik och en av arkitekterna bakom den svenska grundskolan.
En nybliven 100-åring som med ett orubbligt driv ägnar sig åt folkbildning och allas möjlighet att påverka samhället. Än i dag är föreningslivets kraft hans motor.

I en gammal industrilokal på Sofielund ligger Hangaren, en urbankonsthall för ung konst och kultur. På en av väggarna tornar Göte Rudvalls ansiktsdrag fram i sprayburkarnas klara färger. En 100-årspresent från konstnären och verksamhets­ledaren Pärra von Andreasson.

– Jag blev så överraskad när jag fick se porträttet, säger Göte Rudvall medan han stöttar sig mot rollatorn.

– Jag känner mig verkligen lycklig över att Pärra kunnat gestalta mig, att han har lyckats få mig att känna igen mig själv så väl.

Ovanför en ljusbrun lädersoffa på Fosieborgs äldreboende hänger en mindre version av målningen. Rummet har varit Göte Rudvalls hem sedan ett halvår tillbaka. Han har gjort sig hemmastadd, inte minst vid skrivbordet som är lika belamrat av datorn, boktravar och anteckningar som det var i hans tidigare tvårummare bakom Pildammarna.

– Det är här jag oftast sitter. Jag läser och följer debatten. För mig har samhällsfrågor inte bara varit mitt jobb utan även mitt intresse och grunden för mitt umgänge. Och så är det nu också.

1931 klev Göte Rudvall, sex år gammal, in i klassrummet i uppväxtorten Slättaröd utanför Bjärnum. I dag, nyss hundra år fyllda, är han kvar i skolans och bildningens värld. Som många arbetarbarn som studerar vidare, valde Göte läraryrket. Under 1950-talet sökte han sig till Österåker norr om Stockholm, där det fanns många som delade hans progressiva tankar om en jämlik skola. Österåker var under den här tiden utnämnd som försöksskola för en ny enhetlig skolform där barnen inte delades upp på samma sätt som tidigare.

– Målet var en skola för alla där barnen fick samma chanser i livet, oavsett bakgrund, vilket många ansåg skulle innebära ett hot mot eliten, säger Göte och ler med sitt karaktäristiska, lite sneda leende.

1962 klubbades den nya skolformen igenom: en nioårig grundskola för alla som byggde på den föregångsmodell – Österåkersystemet – som Göte Rudvall varit med och utvecklat.

– Att se vad som nu har hänt med den svenska skolan, med segregationen och de privata alternativen, gör mig sorgsen. Det strider mot allt jag har kämpat för. Ett samhälle ska hålla ihop och människor höra samman, säger han och tar en klunk av pulverkaffet han blandat i favoritkoppen - prydd med ett foto på honom själv från hans promovering till hedersdoktor vid Malmö universitet 2012.

Malmö har varit Götes hemstad sedan mitten av 1960-talet, då han började undervisa på Lärarhögskolan. Här hade han flera roller: lektor i metodik, forskare och utvecklingsledare. Han hann dessutom engagera sig i föreningen Lärare för fred och var med och bildade Föreningen för en demokratiserande och aktiverande skola, DAKS.

– Jag är en föreningsmänniska. När du är engagerad och kommer i kontakt med andra människor med samhällsengagemang kan du uträtta mycket, säger han.

Pensioneringen, 1990, förändrade varken hans intressen eller prioriteringar. Då som nu är det utbildning, bildning och demokratiutveckling som fyller hans dagar och tankar. Som är hans syre. Men sedan han slutade yrkesarbeta har det framför allt varit folkbildning och folkhögskolor han har ägnat sig åt. Bland annat var Göte en av dem som grundade Glokala folkhögskolan i Malmö.

– Det var väldigt roligt, Glokala ordnar undervisning utifrån lokal­samhällets behov. I ett genuint demokratiskt samhälle känner folk att de kan påverka samhället och är med och formar det.

På Götes skrivbord ligger färdiga anteckningar om svensk arbetarlitteratur. På onsdagar arrangeras seniorträffar på temat kultur och samhälle på Glokala folkhögskolan och kommande vecka är det Göte som ska föreläsa. Intill anteckningarna skymtar även en pocketbok av Chimamanda Ngozi Adichie, ”Americanah”.

– Den läser jag i min litteraturcirkel. Vi är ett gäng som har träffats i många år. Det är givande samtal och det gör att jag läser böcker jag annars inte skulle ha hittat.

– Det är de olika träffarna, de bollande samtalen och nya insikterna som fyller tillvaron med mening, säger Göte. Liksom en aldrig sinande nyfikenhet.
– Man mår bättre när man känner att man betyder något, även efter pensioneringen.

Visst har han blivit gammal och visst är det besvärligt att benen inte riktigt bär. Men, konstaterar han, huvudet är klart och han ser ännu tillräckligt skarpt med vänster öga, även om förstoringsglaset ibland får tas till hjälp.

– Jag tar vara på tiden och fortsätter att göra allt som jag kan göra.

Kanske, funderar han, har hans vana att meditera spelat en roll. Under en orolig tid i livet tog han kurser i transcendental meditation och de senaste femtio åren har han suttit i en inåtvänd, djup stillhet i tjugo minuter varje morgon och kväll.

– Det har bidragit till psykisk jämvikt och bevarad hälsa, det tror jag verkligen.

I februari bjöd han släkt och vänner på 100-årsfirande med middag på Borgmästargården i stan. Göte har två söner, fem barnbarn och tre barnbarnsbarn. Av alla fina tal under festmiddagen var det ett av barnbarnens som berörde honom allra mest.

– Hon berättade om vad jag betydde under hennes uppväxt. Jag reste ofta dit när föräldrarna var upptagna.

Det var också till 100-årsdagen han överraskades med porträttet på graffitiväggen. Föreningen bakom verksamheten i Sofielund, Centrum för urban konst (CFUK), har haft ett treårigt stöd från Allmänna arvsfonden för att ta fram en urbankonsthall. Nu är projektet slut och Göte, som är sekreterare i föreningen, hoppas att Malmö stad ska köpa hela kvarteret och låta det bli en plats för konstnärliga möten.

– Jag tog initiativ till en namninsamling så att vi kunde skicka in ett medborgarförslag till kommunen. Nu väntar vi på besked.

Det är mycket som inte går åt rätt håll i dag, menar Göte. Förutom skolpolitiken, som han anser har tagit fel väg, har anslagen till folkhögskolorna stramats åt.

– Men det är så viktiga frågor, inte minst den gemensamma skolan, att tankarna kommer att komma tillbaka.

Framför datorn är det svårt att inte låta bli att följa ”Trumps och Elon Musks härjningar”, som Göte säger. Men, konstaterar han, efter att ha levt ett hundraårigt liv vet han att samhällsrörelser går i vågor.

– Jag är så gammal att jag minns när mina föräldrar rattade in radion och man hörde Hitler skrika.

Göte skakar på huvudet, sedan ler han:

– Man måste tro på förändring, att det kommer förändras till det bättre igen. Det gör jag.