Sömlöst möte mellan analog kultur och digital teknik

– Nu tar vi ”Rulla in en boll och låt den rulla” av … ja, nu har jag glömt vad han heter som har skrivit den – men det kanske ni vet? frågar trubaduren Gustaf Heden när han spelar på vård- och omsorgsboendet Stensjögatan i Bellevuegården.

– Gösta Linderholm, kommer det blixtsnabbt från publiken.

Musik väcker minnen och aktiverar sinnen – liksom robotkatten Bella som ligger tryggt i Inga-Lisa Anderssons famn och spinner.

Stensjögatans vård- och omsorgsboende är helt dedikerat till personer med demensdiagnos. Det ligger i ett tiovåningshus ett stenkast från Malmö stadion och förfogar över fem av husets våningsplan, inklusive en stor takterass.

Boendet är Stjärnmärkt, en utbildningsmodell som tagits fram av Svenskt Demenscentrum, som intygar att medarbetarna har fått grundläggande kunskap om demenssjukdomar.

– Vi genomför regelbundet utbildningar inom demens och hur man ska kommunicera med personer som har kognitiv svikt. Stjärnmärkningen förnyas varje år, berättar Malgorzata Dul, en av boendets båda sektionschefer.

Hon delar ledarskapet med Mirana Sinanovic Nujic sedan ett år tillbaka. Mirana tror att det delade ledarskapet är positivt för både personalen och de boende.

– Vi är mer tillgängliga för personalen. Om man trivs och mår bättre på sin arbetsplats tror jag det speglas i form av ett mer positivt bemötande gentemot de som bor här, säger Mirana Sinanovic Nujic.

Stensjögatan är ett av två vård- och omsorgsboenden i Malmö som provar trygghetssensorer på de boendes rum. Till skillnad från kameror och rörelselarm, uppfattar sensorerna utstrålning av värme och hur den rör sig i rummet. De kan på så sätt skicka anonymiserade värmebilder på vad som sker i ett rum, där personer avtecknas som silhuetter.

– Det är en stor förbättring. De kan anpassas individuellt utifrån varje enskild persons trygghetsbehov. Personalen kan få larm redan innan någon ramlar, till exempel när en person reser sig ur en fåtölj. På så sätt har vi bättre möjligheter att förebygga fallolyckor, förklarar Mirana.

När Spaning är på besök har värmesensorerna bara varit installerade i två månader, men Mirana och Malgorzata märker redan en förbättring.
– I början var det mycket falsk­larm som gick, men med tiden förstår vi bättre hur de ska vara inställda för var och en. Vi vill inte att personalen ska springa dit direkt och kanske skapa stress, säger Mirana.

När ett larm går kan personalen först titta på en värmebild på sin mobil och avgöra vad som har hänt.

– Många anhöriga uppskattar sensorerna och tycker vi borde ha infört detta för länge sedan. Men om någon boende är helt emot det, då lyssnar vi på det önskemålet och stänger av sensorn, förklarar Malgorzata.

Anna Milavica och Astrid Atanesyan är undersköterskor och tycker båda att värmesensorerna är ett lyft.

– Det är värt varenda krona, det blir mycket tryggare för de boende, säger Anna Milavica.

Astrid Atanesyan tycker inte att det blir mer stress på grund av de larm som sensorerna utlöser.

– Tvärtom, det blir mindre stress. Vi vet vad vi kan förvänta oss inne i lägenheterna och kan prioritera till vem vi ska gå när larmen går.

Vi förflyttar oss till tredje våningen och går samtidigt från digital teknik till analog kultur och matlagning. På Stensjögatan lagar kökspersonal maten från grunden, i stället för att få den levererad från storkök som de flesta andra vård- och omsorgsboenden. I dag puttrar en köttgryta i kastrullen på spisen och sprider en aptitretande doft som påminner om att lunchen närmar sig. I samlingssalen i anslutning till köket är ett tjugotal boende samlade kring trubaduren Gustaf Heden. Arja Saijonmaas ”Jag vill leva i Europa” får oväntat ackompanjemang av ett våldsamt vårregn som smattrar mot rutorna.

– Det är tur att jag har ett bra fodral till gitarren när jag ska hem, utbrister Gustaf Heden innan han drar igång ”Swing it magistern”.

Gustaf Heden har stående spelningar på sex olika vård- och omsorgsboenden i Malmö och kommer varje vecka till Stensjögatan.

– Jag tycker mycket om det här. Vi tenderar att inte se äldre personer i samhället. Genom att spela varje vecka på ett äldreboende knyter jag band till de som bor här och får samtal jag annars aldrig skulle ha.

Att spela för personer med demensdiagnos är extra speciellt, menar Gustaf.

– Jag kan ju inte förstå hur de upplever situationen. Men det finaste är när jag spelar en sång och det tänder till i någons ögon. Det är en påminnelse om vilken kraft musiken har.

Hans repertoar är lika bred som stor. Det krävs för att kunna tillmötesgå alla önskningar.

– Det är lätt att glömma att äldre är lika heterogena som yngre. Om du frågar de som bor här vad de gillar för musik får du lika olika svar som om du frågar 40-åringar. En del vill höra Taube, andra hårdrockslåtar från 1970-talet.

Inga-Lisa Andersson njuter av musiken med robotkatten Bella i knät.
– Katten har gosiga tassar, det är mysigt, säger Inga Lisa och stryker Bella över ryggen.
Varje avdelning har en egen robotkatt och en robothund. Djuren är verklighetstrogna och kan bland annat lägga sig på ryggen, slicka tassarna och ge ifrån sig ljud.
– De flesta boende tycker om robotdjuren, det blir mycket skratt och samtal kring dem. Det lockar fram minnen om husdjur man har haft under sitt liv. Många håller dem mot kroppen och känner deras lugnande rörelser, berättar Malgorzata Dul.
– De minskar oro och ångest och vi kan därmed minska medicineringen som en direkt följd av att vi har fått robotdjuren, konstaterar Mirana Sinanovic Nujic.

Jocke Vallin är yngst bland de boende på Stensjögatan med sina 63 år. Han är rullstolsbunden och i knät ligger en bärbar dator.
– Jag ville bli journalist från början, men jag blev tekniker och har jobbat med försäljning av tekniska prylar. Jag har fått se mycket av världen och nu vill jag skriva om allt jag har varit med om och alla platser jag har sett. Men det är fiktion, det blir en roman, förklarar Jocke.
Han är dubbel i sin inställning till värmesensorn som är installerad på rummet.
– Jag tycker inte om att vara övervakad. Men jag har full förståelse för att personalen får bättre koll. Jag får ju plocka bort den om jag vill, men jag har valt att behålla den.

Gustaf Heden har tagit dagens sista ackord och stoppar ner gitarren i det för dagen välbehövliga fodralet. Köksbiträdet Martina Madsen lägger sista handen vid ”Martinas specialgryta” och konstaterar att den är
klar att serveras. Några våningar längre upp kryddar Solaiman al
Kafri kycklingklubbor och förbereder pannkakorna som ska serveras till efterrätt – varje våning har sin egen meny. Dofterna sprider sig medan de boende får hjälp tillbaka till sina avdelningar för att äta lunch. Ett lugn verkar lägga sig över Stensjögatan.

– Vi har även tuffa perioder, när en del boende är oroliga och utåtagerande. Det kan vara en stor utmaning. Men att kunna ge bra vård till de boende är det som gör vårt jobb så belönande, säger Mirana Sinanovic Nujic och får medhåll av Anna Milavica. Hon har jobbat i 25 år som undersköterska och det får gärna bli 25 år till.

– Det är ett väldigt givande och fint arbete. Jag känner mig hel när jag har hjälpt andra.