Cecilia och Marie sprider kunskap
om våld mot äldre

Mellan 10 och 15 procent av alla personer över 60 år har varit utsatta för någon form av våld det senaste året. Personal inom hälsa, vård och omsorg behöver därför stöd och kunskap om hur man hanterar situationer där det finns tecken på våld.

– Vi är glada att vi har fler och fler fall. Inte för att fler blir utsatta, utan för att vi uppmärksammar dem, säger Cecilia Quittberg som tillsammans med Marie Grundström är stöd- och kontaktpersoner till personalen.

Både Cecilia Quittberg och Marie Grundström började jobba inom äldreomsorgen på 1990-talet som undersköterskor. Cecilia studerade sedan vidare till socionom och jobbade som biståndshandläggare tills hon fick sin nuvarande tjänst som utvecklingssekreterare med fokus på kvalitetsutveckling 2018. Marie utbildade sig till Silviasyster och blev därmed specialist på demenssjukdomar. Efter ytterligare några högskolekurser jobbar hon nu som projektledare. För båda är rollen som stöd- och kontaktperson för våld i nära relationer en del av arbetsuppgifterna, där alla ute i verksamheten kan kontakta dem för att få råd och stöd i hur de ska hantera och identifiera våld.

– Ibland är man till exempel osäker på om det man ser är att beteckna som våld. Det finns ju olika typer av våld, förklarar Cecilia Quittberg.
De vanligaste typerna är fysiskt, psykiskt och ekonomiskt våld och våld kopplat till en persons funktionsnedsättning. Men för omsorgspersonal som möter eller ser tecken på våld är det svårt att göra något konkret. Många gånger finns ett värde i att bara vara på plats. Att möta eller se tecken på våld kan samtidigt vara emotionellt jobbigt att hantera.

– Det är viktigt att kontrollera sina egna känslor och bygga upp ett förtroende, även hos våldsutövaren. I värsta fall ser annars den närstående våldsutövaren till att personen avsäger sig all hjälp och då kan vi inte längre påverka, säger Marie Grundström.

Tecken på våld kan vara uppenbara, som blåmärken eller att personen har ont på ett avvikande sätt. Men det kan också vara mer sublima tecken, som att rollatorn är flyttad från sängen så att personen inte kommer upp eller att personen blir tyst och passiv när den närstående är närvarande.

– Varje fall är unikt, det kräver att man bemöter och agerar olika från fall till fall, säger Cecilia Quittberg.

– Det viktiga är att prata med den utsatta personen själv, utan att den vi misstänker är i rummet, och försöka motivera att ta hjälp eller till och med att lämna den närstående, säger Marie Grundström.

Men det är ett svårt och stort steg att ta, förklarar hon. Många gånger har personen ett vårdbehov från den närstående, de kanske har levt tillsammans i 50 år. Våldet kan ha normaliserats och personen ser inte själv att hen är utsatt.

– Att acceptera att man är utsatt för våld är ofta förknippat med mycket skuld och skam, förklarar Marie Grundström.

Både Cecilia och Marie betonar att även våldsutövaren behöver hjälp.

– Vi har en skyldighet att erbjuda hjälp även till den som utövar våldet. I en del fall kan våldet bero på kognitiv svikt hos utövaren, då behöver den personen en diagnos så att vi kan ge rätt insatser, säger Marie Grundström.

– Det gäller att alla aktörer kring personen som får insats och våldsutövaren jobbar i lag för att hitta lösningar, berättar Cecilia Quittberg.
Därför har hälsa-, vård- och omsorgsförvaltningen bildat en arbetsgrupp med många olika kompetenser som jobbar övergripande med frågorna.

– Det finns en okunskap om detta, både i samhället generellt och inom kommunen. Det finns en fördom, en form av ålderism, att äldre inte är utsatta för våld. Vi vill slå hål på det och sprida kunskap, säger Marie Grundström.

– Det är ett viktigt ämne som vi inte kan prata för mycket om. Vi har i våra tidigare roller sett en hel del våld mot äldre i nära relationer. Nu kan vi påverka på ett övergripande plan genom att bygga upp kompetensen, konstaterar Cecilia Quittberg.