Malmö stad
En äldre man tittar på när en flyttbil lastar in lådor. Illustration. En äldre man tittar på när en flyttbil lastar in lådor. Illustration.

"Jag hade inte klarat mig längre i lägenheten, jag förstod att det inte gick längre. När man bara ramlar hela tiden kan man inte vara kvar hemma." Illustration: Henrik Skog.

Den sista flytten i livet

Att flytta till ett äldreboende kan vara en stor omställning.
Det hem som varit hjärtat i ens tillvaro byts ut mot ett litet rum i ett kollektivboende. Det är en förändring som i grunden påverkar och förändrar tillvaron.

Spaning träffade två nyinflyttade på Sjöstadens boende i Limhamn, tillsammans med Linda Arvidsson, utvecklings­sekreterare inom hälsa-, vård- och omsorg, som har forskat om processen att flytta till äldreboende.

Britt Karlsson, 91 år, bodde tidigare i en tvårumslägenhet på Limhamn där hon hade bott i trettio år. Flera fallolyckor och sjukhusvistelser gjorde att hon i våras inte såg någon annan utväg än att ansöka om att få flytta till ett äldreboende.

Nils Andersson, 75 år, bodde tidigare i ett parhus i Sofielund. Tjocktarmscancer, hudsjukdom och yrsel gjorde att han inte klarade av att bo kvar i huset. I månadsskiftet augusti-september fick han en plats på Sjöstadens boende, där även Britt bor sedan april.

Britt: Jag ramlade hemma och bröt både revben, ena axeln och bröstbenet. Jag låg mycket på sjukhus, sista omgången låg jag i tjugo dagar och därefter fick jag plats på ett korttidsboende. Det var hemskt efter att jag bröt axeln, jag kunde inte göra någonting och min dotter kunde inte komma till mig varje dag. Det blev ohållbart och jag sa till henne att få in mig på ett boende. Jag skulle egentligen ha bott på korttidsboendet i tre månader i väntan på ett äldreboende, men så fick jag ett erbjudande redan efter två-tre dagar.

Nils: Det gick så fort för mig. Jag vet inte vilken kö jag stod i, men jag fick erbjudande om detta och det lät positivt. Det känns som ett bra boende, jag har blivit väldigt bra mottagen. Min högsta önskan är såklart att bli fri från min sjukdom, men jag förstår att jag inte kommer bli frisk. Det är i det vakuumet jag lever i.

Britt: Man kan bli frisk. Jag hade själv cancer i tolvfingertarmen för 20 år sedan. Jag har varit frisk i många år nu, så ge inte upp hoppet!

Britt, du hjälpte själv din mamma att flytta in på ett äldreboende och har erfarenhet av den processen som anhörig. Hade du pratat om din egen flytt med din dotter i förväg?

Britt: Ja, jag hade i förväg sagt till min dotter att sätta mig på ett äldreboende, så det hade vi kommit överens om. Hon skötte försäljningen av min lägenhet, rensade ut bland mina saker och hade möblerat här när jag kom hit. Jag behövde inte ordna med någonting själv. Och hon känner sig lugn nu när jag bor här.

Linda: Min forskning visar just det, att om man har en bra dialog med barnen, då blir flytten en positiv upplevelse. Hur var det för dig Nils, hade du tänkt på att flytta till ett äldreboende?

Nils: Ja, tankarna fanns, framför allt pratade jag med min ena dotter om det. Vi kom fram till att ett boende som låg nära mina vänner och släktingar vore bra. På så sätt föddes flytten fram på något sätt.

Linda: Var det i samband med att du blev sjuk eller hade ni pratat om det innan?

Nils: Vi började prata om det utifrån hur hårt sjukdomen skulle drabba mig och vilken hjälp jag skulle behöva. Jag har en dotter som bor i Malmö, men en bor i USA och min fru har Alzheimers. Hon är helt borta från mig och jag från henne. Därför har jag stort behov av hjälp. Det är där jag är nu.

Det låter som att allt har gått väldigt snabbt för dig, Nils?

Nils: Det stämmer. Men jag tycker ändå att jag i tanken är införstådd med var jag är i mitt liv. Jag måste försöka acceptera att så här är livet och att en del av mitt liv nu är min rörelseoförmåga. En stor del av min kropp är gången, så att säga.

Linda: Britt, när du flyttade in var du rätt dålig. Men du har repat dig under den här tiden?

Britt: Ja, min dotter säger att jag har blivit mycket lugnare. Hemma satt jag mycket och tänkte på min dålighet. Det gjorde mig på dåligt humör, nu tycker dottern att jag är glad igen. Jag trivs här.

Är det svårt att bo med andra?

Britt: Nej, vi har ju dörrar och kan stänga om oss. Jag sitter ofta ute och njuter i solen. Sedan kan man gå in och äta eller ta en kopp kaffe. Det är som att bo på hotell. Jag tycker vi har det bra, jag har blivit bekväm av mig. Vi slipper handla, laga och planera för middagen, det var jobbigt sista tiden innan jag flyttade hit. Men många andra här trivs inte och accepterar inte att de bor här. Men man måste se framåt istället för bakåt och se det ljusa i tillvaron, fast det är mörkt många gånger.

Hur har ni upplevt era respektive flyttar?

Nils: Det var bra att det gick så pass fort, det var positivt för mig. Rent fysiskt har allt gått bra. Huset har vi sålt och det har jag varit införstådd med. Jag har levt i processen att jag ska flytta hemifrån och har varit inställd på att jag kommer få ett bra boende.

Britt: Min dotter och mina barnbarn skötte allt åt mig. De var här och tittade och tyckte det verkade bra och det har också blivit väldigt bra. Själv såg jag det första gången när jag flyttade in. Jag var aldrig hemma igen i lägenheten efter att jag var på sjukhus och korttidsboende.

Hur kändes det?

Britt: Det var bara skönt. Men i efterhand har jag ändå tänkt: Varför fick jag inte vara med och sortera ut mina saker? Men min dotter har sagt att jag hade velat ta med mig allt och det har hon nog rätt i. Det hade ju aldrig gått.

Har ni upplevt något negativt i samband med flytten?

Britt: Ingenting. Här slipper jag göra något, jag tycker det är skönt och trivs med det. Förr hade jag både lägenheten och en kolonistuga, så jag hade att göra. Men jag fick sälja stugan, jag orkade inte med den också. Det var jobbigt men samtidigt roligt. Jag var så glad för att sätta grönsaker och blommor, jag tyckte mycket om att gå där. Det är nog det jag saknar mest.

Nils: Jag har hela tiden fått positiv uppbackning från mina döttrar och vänner. Folk kommer hit och hälsar på och hör hur det är med mig. Jag har blivit mycket bra välkomnad till boendet.

Britt: En sak jag kan sakna är att jag inte kan gå ut och handla själv. Varje gång min dotter kommer vill jag komma ut och gå i affärer, mest för kläder. Men jag vill också kunna köpa hem lite ost, kex och godis att ha hemma.

Linda: Till min avhandling intervjuade jag flera personer som sa att flytten inte hade varit deras beslut egentligen, att de hade flyttat för någon annans skull, till exempel barnens.

Britt: Jag känner att det var mitt eget beslut. Jag hade inte klarat mig längre i lägenheten, jag förstod att det inte gick längre. När man bara ramlar hela tiden kan man inte vara kvar hemma.

Nils: Min dotter var orolig för mig. Men det blev också en insikt för mig själv, att det här går inte längre. Dottern bad mig känna efter vad som skulle vara bäst för mig. Beslutet växte fram och det blev till slut helt självklart. Ska jag vara kvar i livet måste jag ta stöd av andra människor. Det blev mitt eget beslut.

Det är ju stor skillnad att flytta från en egen lägenhet eller hus till ett litet rum på cirka 30 kvadratmeter. Det känns inte för litet?

Britt: Det känns lite konstigt. Nu har det varit sommar och jag har kunnat vara ute mycket. Men hur ska det bli till vintern? Än så länge är det inga problem, jag har hunnit vänja mig och jag tycker om att läsa. Så nu är jag ändå inkörd på detta. Jag har hittat mitt sätt att leva på boendet.

Fotnot: Britt Karlsson och Nils Andersson heter egentligen något annat.

Mer än bara en fysisk flytt

Att flytta till ett särskilt boende är ofta livets sista flytt – och den kan vara både krävande och känslomässigt svår. Snabbt ska det gå dessutom – tre dagar har man på sig från besked om att man har fått plats på ett boende till inflyttning.

En ny avhandling av forskaren Linda Arvidsson visar att flytten inte bara handlar om att byta plats, utan är en stor livsomställning där tid, relationer och stöd spelar avgörande roller.

I studien har sju äldre personer (87–95 år) intervjuats flera gånger under själva flyttprocessen. Forskningen visar att de äldre gör mycket mer än att packa väskor – de arbetar också med att hantera känslor och relationer. Linda Arvidsson beskriver detta som praktiskt, emotionellt och relationellt arbete. Det är ofta ett osynligt men tungt ansvar.

Resultaten visar tre olika sätt att uppleva flytten:

  • En otrygg flytt. En flytt där det finns svagt stöd från andra och det är svårt att vara delaktig.
  • En turbulent flytt. En flytt där det finns stöd och som till viss del kan planeras men oförutsedda händelser skapar nya förutsättningar och gör det svårt att vara delaktig.
  • En problemfri flytt. En flytt som möjliggör delaktighet och där rätt timing och stöd från anhöriga gör övergången lättare.

En viktig slutsats är att timing spelar stor roll. Om flytten sker i rätt tid kan den som flyttar uppleva känslor av delaktighet och det skapar goda förutsättningar för anpassningen till livet på äldreboendet.

Trots att lagen säger att flytten ska vara frivillig, flyttar vissa för att avlasta anhöriga och personal. Det läggs mycket ansvar på den äldre och det krävs kompetens att hantera det – även när de är sköra. Studien visar att flytten bör ses som en relationell och emotionell process, där både den äldre, anhöriga och personal påverkar hur det blir.

– För att minska stress och lidande måste äldre få stöd inte bara med det praktiska, utan också med känslor och relationer – både före, under och efter flytten. Vården och omsorgen behöver anpassas mer efter individens behov och erfarenheter, säger Linda Arvidsson som till vardags jobbar som utvecklingssekreterare inom äldreomsorgen i Malmö.

sv