Kulturkrockar på ålderns höst

Violeta Bojcevska och Nedzmie Hamit har bett sina barn att ordna plats åt dem på äldreboende när de inte klarar sig själva längre.

– Det är många som tycker att den som lämnar bort sina föräldrar borde skämmas i vårt hemland Makedonien, men också här i Sverige, säger Violeta Bojcevska.

De båda väninnorna har varit tydliga med sin önskan, eftersom de vet vad barnen riskerar att få höra: att de är hjärtlösa och inte tar sitt ansvar.

– Mina döttrar säger att de inte vill lämna bort mig. Men jag vill det. Det är mycket bättre för alla. Barnen har ju sina jobb att sköta, vi kan inte belasta dem, säger Nedzmie Hamit.

Violeta Bojcevska nickar instämmande:

– På äldreboende får du kompisar och du har ett eget rum med dina saker. Min egen mamma fick mot slutet flytta till äldreboendet på Södervärn och hon trivdes jättebra. Senast igår påminde jag mina barn om det, hur bra det var för deras mormor.

Violeta, 82, och Nadzmie, 73, har slagit sig ned med var sin kaffekopp på mötesplats Lyckan på Nydala. De ses här varje måndag, i Internationella kvinnoföreningens samtalsgrupp ”Framtiden tillhör alla” som riktar sig till kvinnor som fyllt 65 och har utrikes bakgrund. Violeta är makedonier, Nedzmie turk, men de kommer båda från Makedonien, som på den tiden var en del av Jugoslavien. De flyttade hit som arbetskraftsinvandrare på 1960-talet tillsammans med sina makar. De började sina nya jobb efter bara ett par tre dagar i landet, berättar de.

– Vi fick inga kurser eller något sådant, utan lärde oss språket av våra svenska kolleger medan vi jobbade, säger Nedzmie.

Violeta och Nadzmie har stött på varandra i Malmö genom åren, men det var först när de möttes här på Lyckan som de blev riktigt nära vänner. I dag håller de varandra uppdaterade om det mesta, inte minst hur det är med barnen, barnbarnen och barnbarnsbarnen.

– Violeta är rikare än jag. Hon har redan fyra barnbarnsbarn. Men mitt första är på väg, säger Nedzmie och ger Violeta en vänskaplig puff på armen.

Vikten av att ha starka, nära band inom familjen är så självklar för dem att den inte behöver nämnas. Man umgås, håller ihop och tar hand om varandra.

– Hos oss bor barnen hemma länge, tills de gifter sig. Särskilt sönerna. De har det bekvämt och får äta mammas mat, säger Nedzmie och skrattar.

Violeta förlorade sin man i cancer för två år sedan. Nedzmies make dog också han i cancer, för 16 år sedan. De har båda bara gott att säga om sjukvården och sättet de bemöttes som anhöriga. Violeta berättar att de skickade en tårta till makens hospis med texten ”Ni är änglar på jorden”.

Inställningen till att ta emot hjälp från det offentliga skiljer sig ofta åt mellan majoritetssvenskar och svenskar med utländsk bakgrund och inte kommer från länder med samma utbyggda välfärdssystem, menar Nedzmie och Violeta. Men skillnaden handlar sällan om synen på sjukhusvård utan om boendeformer och de anhörigas roll. Och i vissa fall, menar de, även om en grundläggande brist på tillit till de offentliga systemen.

– Det gäller allra mest de som kommer från arabiska länder och inte har bott här så länge. Vi som kom på 60-talet vet ju att det svenska systemet är bra, att man tas väl omhand. Men de har fått höra en massa dumt, som att svenskarna tar ens barn. Det är synd, det är ju bara skrämsel, säger Violeta.

Hon har träffat en hel del äldre personer från Balkan som är rädda att de inte skulle bli väl omhändertagna på ett äldreboende. I synnerhet är oron stark hos dem som inte pratar bra svenska.

– Jag brukar säga till dem att det säkerligen finns någon som kan åtminstone ett av Jugoslaviens språk. Många av dem som jobbar är ju själva invandrare.

Enligt makedonsk sed ska föräldrarna bo hos äldsta sonen. Det var också vad Nedzmies föräldrar gjorde. Brodern har ett stort hus i Malmö så det var inga problem, säger hon. Nedzmie besökte dem ofta och det var hon som ansvarade för vårdbesöken när mamman blev sjuk i bröstcancer.

– I Turkiet har det blivit mer och mer så att det är döttrarna som ska ta hand om föräldrarna. Och så är det väl även här i Sverige, bland svenskar, säger Nedzmie.

Violeta berättar om en äldre släkting i Malmö som är förlamad sedan fyra år tillbaka. Han och hans fru bor hemma hos ett av barnen. Hemtjänsten kommer på kortare besök fem gånger om dagen, all övrig tid är det hustrun som finns vid hans sida.

– Hans barn vill ha honom hemma och han själv vill också få stanna där. Men det blir ju alldeles för mycket för hans fru, som redan haft det så här i fyra år. Jag tycker att barnen ska tänka på sin mamma också, säger hon.
Kanske, funderar de, kommer inställningen att förändras med tiden och fler börja resonera på samma sätt som de gör.

– Min kusins mamma hade en demenssjukdom och bodde hemma hos honom och hans familj. Men det fungerade ju inte. Hon höll dem vakna på nätterna och de behövde hela tiden finnas där. Men när hon fick komma till ett boende ansågs det vara en skam, säger Nedzmie.

Hon skakar på huvudet:

– Nej, blir jag dålig eller får demens vill jag till ett boende. Ett som ligger nära så att det är lätt för alla att komma och hälsa på.