Nycklarna till mötena som förändrar
Det är genom mänskliga möten vi kan förändra och förändras – en övertygelse som fick Carina Sild Lönroth att bygga upp det prisade mentorsprogrammet Näktergalen som hon drev i nästan 30 år. I dag njuter hon av pensionärslivets frihet, men är djupt oroad över vart världen är på väg.
I ett ombonat radhus i västra Malmö hänger två inramade nycklar på väggen. För Carina Sild Lönroth är de startpunkten. Nyckeln till att förstå vem hon är och var hon kommer ifrån – bokstavligen. Det var med dessa gamla järnnycklar som hennes mamma låste dörren till hemmet i estländska Pärnu för sista gången, 1943. Carina Sild Lönroths föräldrar var två av de 35 000 balter som flydde med båt över Östersjön, undan krig, kommunism och fascism.
– De sökte fred och frihet och deras flykt har präglat mig och mina tankar. Jag har fått livet som en gåva och är priviligierad som bor i ett land som människor flyr till, inte från.
Hon berättar att de senaste decenniernas flyktingströmmar har påverkat henne djupt. Hur människor tvingats lämna allt och ge sig ut på ett livsfarligt hav i undermåliga gummibåtar.
– Och så möts de av flyktingförakt, det är förfärligt. Att livet är en gåva innebär för mig att du även har förpliktelser och ansvar. Vad kan jag göra för medmänskligheten, toleransen och humanismen?
Själv växte Carina Sild Lönroth upp på Sorgenfri. Och hon har stannat i Malmö. Med ett skratt konstaterar hon att hon och maken gjorde tvärtom. När deras två barn växte upp bodde de i lägenhet, när de lämnade boet flyttade de till radhus, hit till Friluftsstaden, arkitekten Eric Sigfrid Perssons välbevarade, klassiska 1940-talsområde. I gengäld har de fyra barnbarn som kan röja runt bland buskarna och höstlöven utanför fönstren.
– Att bo här är ett privilegium även det. Det är inte så stort, men väldigt trevligt och inte långt om du vill gå ner till havet. Jag tar ofta promenader medan jag lyssnar på radio i lurarna.
Det är sådant hon numera har tid att göra. Liksom att simma och träna pilates, luncha med vännerna, gå på
föreläsningar, utställningar, teater och konserter. Eller bara plocka ner en bok från någon av de sex överfyllda bokhyllorna i vardagsrummet och slå sig ned i läsfåtöljen – dagen lång om hon så önskar.
– Jag njuter av att ligga kvar i sängen på morgonen och filosofera över dagen och vad jag vill göra. Men när jag fortfarande jobbade och var igång trodde jag att jag skulle bli rastlös och tycka att det var tyst och jobbigt.
För Carina Sild Lönroth var uppfylld av sitt arbete, över meningsfullheten och känslan av att vara en kugge i något större. Efter tio år som förskollärare blev hon adjunkt på Lärarhögskolan och det var där som hon 1997 fick chans att utveckla ett mentorsprogram för studenter; Näktergalen. Studenterna skulle paras ihop med grundskoleelever från socioekonomiskt utsatta områden.
– Jag tyckte att det var en fantastisk idé. Eleverna fick en positiv förebild, många kom från studieovana hem. Och, det är viktigt, det handlade inte om välgörenhet utan om att ge och ta. Om ömsesidigt lärande för både studenten och eleven som fick värdefulla inblickar i varandras världar.
Mentorsparen träffades en gång i veckan under sju månader och hittade på olika saker tillsammans. För en hel del barn innebar det inte bara att de fick en ung vuxen vän som pluggade på universitetet, utan också att Malmö som stad, med sina olika platser och möjligheter, öppnades upp.
– Det är i mötet mellan människor som saker händer. Fördomar demonteras, man får perspektiv och förståelse för varandra. Malmö är segregerat och livsvillkoren är olika, det är så det är.
Sammanlagt deltog nästan 4 000 elever och studenter i programmet. Flera av de som en gång varit elever hann själva återkomma – som mentorer.
– En student var med fyra år i rad och träffade alltså fyra olika barn. Jag fick nu veta att hon varit på alla fyras bröllop! Det är historier som dessa som gör mig alldeles uppfylld.
Övertygelsen om det mänskliga mötets kraft fick Carina Sild Lönroth att även dra igång mentorsprogram för andra grupper, exempelvis ensamkommande flyktingar och SFI-elever. Men också för seniorer, som parades ihop med studenter från Malmö universitet.
– Syftet var att motverka ensamhet och ålderism och det var fantastiskt att se vilka vänner de blev!
Hon berättar om en äldre man vars läkare undrade hur han hade burit sig åt för att förbättra sina värden så avsevärt som han hade gjort.
– Mannen svarade ”Jag träffar en 30-åring”.
Carina skrattar gott och säger, med viss stolthet i rösten, att flera av de medverkande seniorerna än i dag träffas regelbundet och äter lunch ihop.
Trots alla avgörande möten människor emellan och de många priser och utmärkelser Näktergalen har fått - bland annat Malmö stads integrationspris och Malmö högskolas samverkanspris, samt att Carina själv utsetts till hedersdoktor vid universitetet i Karlstad och i spanska Girona - valde kommunen att dra in sitt stöd till Näktergalen förra året. Mentorsprogrammet från Malmö har under åren spridits till 23 europeiska länder samt till afrikanska Ghana, men i Sverige är det numera bara i Karlstad det finns kvar.
– Jag skrev insändare och sökte bidrag och kämpade på olika sätt, men fick ge upp.
Nedläggningen skedde i samband med att Carina Sild Lönroth gick i pension, sommaren 2024.
– Det är bedrövligt när man samtidigt pratar om behovet av förebyggande, stödjande insatser. Men för min egen sinnesros skull tänker jag att det man inte kan förändra, det måste man acceptera.
Det hon däremot inte kan förlika sig med är samtidens främlingsfientlighet och fokus på repressiva åtgärder.
– Det vi behöver i dag är motsatsen: goda relationer. Det är när vi lär känna varandra som det skapas tillit och förtroendefulla band. Det är då något händer och vi kan förändra till det bättre.
Utvecklingen i världen gör henne mörkrädd, säger hon, och tar upp kriget i Ukraina och den omfattande militära upprustningen, nedmontering av demokratin och av kvinnorättsfrågor, klimatet och miljön. Carina Sild Lönroth ler ofta. Men inte nu:
– Jag har inte ord för det som händer. Det hopp jag tidigare hade, ja, jag försöker leta efter det.
Kanske borde hon stänga av nyheterna och bara fokusera på sin egen sfär, tänker hon ibland. Värna sina nära och kära och förundras över barnbarnens livslust, lek och kreativitet.
– Men vem blir jag då? Mina barnbarn ska ju växa upp i den här världen, säger hon och tillägger:
– Visst njuter jag av mitt liv. Men det är som att leva ett gott liv, samtidigt som mörkret drar runt som ett rasande åskmoln där ute.