Banden mellan generationerna stärks av välfärden

I Sverige är banden mellan generationerna starka och känslomässigt djupa. Det visar ny forskning från Malmö universitet – i kontrast till bilden av ett välfärdssamhälle där familjebanden har luckrats upp.

– Det är ingen tvekan om att välfärdsstaten har lett till ett mer emotionellt engagemang mellan generationerna, säger Sara Eldén, professor i sociologi som har lett forskningsprojektet.

Forskare i Malmö och Lund har studerat relationer över generationerna och hur omsorg genomförs inom familjer i vardagen. Utgångspunkten var den rådande föreställningen att familjen spelar mindre roll i dag än tidigare och att den svenska välfärdsstaten har lett till ett kallt, individcentrerat samhälle – i motsats till Sydeuropa där bilden är att alla är tillsammans med familjen.

– Vi hade studerat familjerelationer i olika sammanhang och tyckte inte att den svenska bilden stämde, säger Sara Eldén.

För att gå till botten med frågan intervjuade hon och två sociologer vid Lunds universitet ett 60-tal personer i tre olika grupper: mor- och farföräldrar, vuxna barn och barnbarn. Den äldre gruppen, födda 1940-55, visade sig vara något av en guldgruva. De delade med sig av rika berättelser om hur de själva upplevde att vara barn och barnbarn i ett helt annat Sverige. Det är berättelser som speglar hur välfärdsstaten har förändrats och med den omsorgen, berättar Sara Eldén.

– De har vuxit upp under framväxten av den svenska välfärdssamhället, många i fattigdom och till och med misär. Levnadsförhållandena har förändrats kraftigt under deras liv, men också hur vi ser på familj, omsorg och barn.

När den äldre generationen i studien föddes fanns varken barnomsorg eller äldreomsorg i vår mening.

– I dag har vi ett barnfokus som inte fanns tidigare. Förr fick barnen i rätt hög grad ta hand om sig själva. Den äldre gruppen i studien beskrev också sina mor- och farföräldrar som auktoritära, det var personer man hade respekt och bugade för. Det var inga nära relationer, säger Sara Eldén.

En av studiens främsta slutsatser är att välfärdsstaten har påverkat våra familjerelationer och hur vi sörjer för varandra. Och relationerna har inte på något sätt försvagats. Däremot har de förändrats. De har blivit emotionellt starkare och präglas i dag av ömsesidighet. Mor- och farföräldrar engagerar sig starkt i sina barnbarn – som i sin tur ser sig som viktiga för den äldre generationen.

– Barnbarnen förstår att det betyder mycket för de äldre att de hör av sig och är stolta över att kunna hjälpa till. Ett barnbarn berättade till exempel att mor- och farföräldrarna tyckte om att det syntes att barnbarnet hade hälsat på. Då ritade barnet en teckning som kunde sättas upp på kylskåpet.

Välfärdsstaten har banat väg för ett ekonomiskt och praktiskt oberoende mellan generationerna. I det ljuset har forskarna tittat på vad som händer: Släpper vi då taget och kontakten med varandra?

– Vår forskning visar att så inte är fallet. Istället utvecklar vi andra relationer, säger Sara Eldén.

Det starkare emotionella engagemanget har i sin tur ökat även det praktiska deltagandet i omsorgen. Ett tydligt exempel är att mor- och farföräldrarna ofta hämtar och lämnar barnbarnen på förskolan.

– Vi kallar det ett intensivt mor- och farföräldraskap som är kopplat till ett intensivt föräldraskap, förklarar Sara Eldén.

Det intensiva föräldraskapet grundar sig i att föräldrarna upplever en ökad press att vara aktiva föräldrar, att göra allt de kan för att barnen ska få det så bra som möjligt. Mor- och farföräldrarna har blivit en del i detta.

– Det är vanligt att den äldre generationen hämtar på förskola ett par gånger i veckan, skjutsar till aktiviteter, hjälper till med läxor och har barnbarnen på översovning. De är väldigt engagerade.

Det här beskriver forskarna som en del av ett ”guldkantskapande” för barnbarnen.

– Det ska vara extra kul att komma till sina mor- och farföräldrar. Det ser man som en viktig del i att bygga relationen med sina barnbarn.

Samtidigt kan det upplevas krävande.

– Många uttrycker den ambivalensen. De vill kunna sätta ramar och gränser, men känner att de alltid förväntas säga ja och att de ibland reduceras till barnvakter. En del beskriver också att de känner sig omsorgströtta, att de har bedrivit omsorg i hela sitt liv. Det känns samtidigt inte bra, eftersom man alltid förväntas tycka om att vara med barnbarnen, säger Sara Eldén som ändå tillägger:

– Generellt upplever mor- och farföräldrar ett enormt värde i relationen till barnbarnen.

Det ökade föräldraengagemanget står dock inte i motsats till välfärdsstaten. Såväl de vuxna barnen som deras föräldrar vill att omsorgen ska delas med välfärdsstaten. De äldre är exempelvis tydliga med att de vill ha äldreomsorg. Välfärdens basala omsorg är viktig för att man ska kunna ha den andra, mer emotionella relationen.

– Vi ser i berättelserna att det här är sammanflätat med möjligheterna som uppstår med välfärdsstaten.