Här hjälps alla åt till hundra procent

I en soffa i vardagsrummet bläddrar Margreth i ett fotoalbum tillsammans med sonen Petter. Vid dörren pratar en anhörig med personal, medan kocken Volkan Altintas tar en sväng i vardagsrummet för att kolla att alla har det bra.

Det är en typisk eftermiddag på Apelrosen – ett vård- och omsorgsboende där de boende och anhöriga är till hundra procent nöjda. Öppenhet och en stark familjekänsla är ett par av nycklarna till framgången.

Vård- och omsorgsboendet Apelrosen på Rosengård är ett boende för personer med demenssjukdom. Här har alla boende någon form av demensdiagnos, förutom de mer tillfälliga besökarna som bor i de två lägenheterna för växelvård. Flera i personalen har jobbat här i 20-30 år. En del har till och med varit med sedan Apelrosen öppnade 1994. De kan boendet och sina yrken utan och innan.

Det är en förklaring till att Apelrosen fick 100 procent övergripande nöjdhet i Socialstyrelsens senaste brukarundersökning, tror boendets sektionschef Ingela Frostmyr. Hon tillhör inte boendets veteraner, utan har ”bara” varit här i två och ett halvt år. Hon kände direkt att det var en speciell stämning på Apelrosen när hon kom hit som chef.

– Det första jag märkte var att personalen verkligen ville vara här. Många har en stark anknytning till Apelrosen som plats. De beskriver det som att vara hemma – här finns en stolthet över både arbetsplatsen och sitt jobb.

I början tyckte Ingela Frostmyr att det var svårt att ta på andan. Nu har hon hittat orden för att beskriva den.

– Alla känner att verksamheten och vardagen blir sämre utan just mig. Vi är som en stor familj. Och det är inte alltid rosenrött i en familj. Men här finns en öppenhet och en känsla av att vi gör jobbet tillsammans.

Bülent Özturk, undersköterska, och Sandra-Monica Furundzic, assistent med samordningsansvar, har båda jobbat på Apelrosen i 25 år.

– Vi har stor kompetens i att möta personer med demenssjukdomar, även deras anhöriga och vänner. Jag tror det är där guldkanten ligger; vår breda kunskap, yrkesskicklighet och att vi är bra på att kommunicera med både boende och anhöriga, förklarar Bülent Özturk.

Att de boende trivs på Apelrosen märks i vardagen, menar han.

– Det är knappast någon som sitter inne i sin lägenhet, vi är alla tillsammans under dagen. Deras vardag kretsar mycket kring oss.

– Vi inkluderar både de boende och deras anhöriga i det dagliga arbetet. När vi äter frukost gör vi det tillsammans med de boende. Det är en gemenskap, förklarar Sandra-Monica Furundzic.

– Om någon till exempel får idén att vi ska grilla, då ser alla medarbetare det som en rolig aktivitet, inte som en arbetsuppgift, säger Ingela Frostmyr.

– Jag tror det handlar mycket om hur vi genomför olika aktiviteter och utför insatserna, inte bara vad vi gör, tillägger Sandra-Monica Furundzic.

Aktiviteter av olika slag är en viktig del av vardagen på Apelrosen, både enskilda och i grupp. En del sker spontant, som att läsa en tidning eller se på film tillsammans. Men de flesta är inplanerade och på Apelrosen använder man sig mycket av Malmö stads nya bokningssystem för kulturaktiviteter.

– Vi försöker jobba aktivt med kultur. Varje fredag kommer till exempel en musiker och spelar gitarr och sjunger för de boende. Det kan också vara målning eller att det kommer hit en teatergrupp. Vi har även ett mycket gott samarbete med förskolan som finns på bottenvåningen i huset. När vi har aktiviteter tillsammans uppskattas det av både de stora och de små, berättar Ingela Frostmyr.

De boende får också möjlighet att delta i gympa av olika slag för att hålla igång kroppen.

– Vi vill att de boende ska kunna njuta av stunden. Vi vill inte ha aktiviteter som kan upplevas som kravfyllda, till exempel bingo. Det blir ofta för svårt för personer med en demenssjukdom, förklarar Bülent Özturk.

Något som gör Apelrosen speciellt är att man har en egen kock som lagar mat på plats. Apelrosen har, till skillnad från de flesta andra vård- och omsorgsboenden, ett eget litet restaurangkök. Sedan två år tillbaka huserar Volkan Altintas i köket och ser till att de boende får mat lagad från grunden varje dag. Det är första gången Volkan jobbar i ett kök i offentlig verksamhet.

– Det var lite av en slump, jag kände att jag ville prova på något nytt efter att ha jobbat i olika lunch- och à la carte-restauranger. Här får jag respons direkt, de säger rakt ut vad de tycker om maten. Det är underbart!

Volkan har inget emot att de boende kommer till honom. Han har alltid en stund över för var och en.

– Jag gillar att träffa dem. De vill prata och undrar vad det blir för mat. Sedan frågar de om igen och igen, ler han.

Medan vi pratar med Volkan kommer Elly, 94 år, förbi i sin rullstol.

– Vill du vara med och diska? undrar Volkan.

– Ja, säger Elly bestämt.

– Okej, jag lagar och du diskar, säger Volkan och lägger armen om Ellys rygg.

Att ha kök och egen kock gör väldigt mycket för stämningen, tycker Ingela Frostmyr och får medhåll av Bülent Özturk.

– Jag märker att de boende ofta rör sig mot köket. Volkan har alltid något gott på gång. Han är verkligen en del av vårt gäng.

Två andra som är en del av ”gänget” är sjuksköterskorna Matilda Malteson och Rebecca Gjukaj som är fast placerade på Apelrosen. När vi träffar dem har de haft rond med en läkare från vårdcentralen. Därutöver gör de egna hembesök hos de boende. Båda är relativt nya på Apelrosen och känner av det nära lagarbetet som präglar boendet.

– Jag tror det höga betyget beror på att personalen är så engagerad, även gentemot de anhöriga, säger Matilda.

– Det är speciellt att jobba på ett boende. Du lär känna de som bor här, följer upp dem och ser resultat, tycker Rebecca.

Apelrosen har över 30 år på nacken och boendemiljön har både sina för- och nackdelar. Lägenheterna är bland de största i Malmö stad med en boyta på 39-46 kvadratmeter. De är uppdelade i ett mindre vardagsrum och ett sovrum. Samtidigt saknas en egen utemiljö på boendet och eftersom det inte finns några sprinkler som brandskydd får man inte ha något på väggarna i korridorer och burspråk. Alla möbler måste vara godkända ur brandskyddssynpunkt, vilket begränsar möjligheterna. Det ser helt enkelt en smula torftigt ut i de allmänna utrymmena.

– Vi har inte alla förutsättningar. Ändå trivs alla så bra här, konstaterar Ingela Frostmyr.

– De boende och de anhöriga känner sig trygga med oss och uppskattar den hemlagade maten. Den yttre miljön kan vi tyvärr inte påverka så mycket, säger Bülent Özturk.

En som genast fick ett gott intryck av och känsla för Apelrosen är Petter Rasmusson. Hans mamma Margreth bor här sedan i augusti, då hon efter en vistelse på korttidsboende flyttade hit från Ön i Limhamn. Petter och hans syskon kommer hit varje vecka, var och en för sig eller tillsammans.

– Vi är väldigt nöjda med personalen, aktiviteterna som erbjuds och hur det känns när vi kommer hit.

Mamma Margreth minns inte vilka aktiviteter hon brukar delta i. Men Petter har koll.

– Du är ju med på zumba, musik, allt möjligt. Det har vi sett på Instagram!

Han går och hämtar ett fotoalbum på Margreths rum och kommer tillbaka och sätter sig i soffan i vardagsrummet, där Inger redan sitter. Ett typiskt Apelrosen-beteende, enligt Ingela Frostmyr.

– De flesta väljer att göra så, framför att sitta i sin egen lägenhet. Vi har heller inte nyheter och reklam och sådant som upplevs som störande på teven. Det vill ändå ingen se.

På teven visas den här eftermiddagen istället en film med bilder på grönska till lugn, avslappnande musik. Inger verkar trivas i soffan bredvid Margreth. Inger har inte riktigt koll på när hon flyttade in på Apelrosen.

– Men jag har bott här länge nu. Och att jag fortfarande bor kvar, det säger väl allt! summerar hon livet på Apelrosen.