Med unik blick för Malmö

Han är mästare på att vara på rätt ställe i rätt ögonblick. Pierre Mens, fotografen som fångat allt från Paul McCartney och Desmond Tutu till legendariska Malmö FF-matcher - och Malmös historiska förändring. 86 år fyllda har han ett arkiv på en miljon bilder.
– Det enda jag ångrar i livet är att jag inte tagit ännu fler.

Kronprinsen, åttonde våningen. Vyn är magnifik. Himlen är kyligt grå, ändå syns de flesta av Malmös landmärken tydligt. Det är inte konstigt att en fotograf som Pierre Mens föll för lägenheten när han och hans hustru flyttade in 1966. Inte heller att han bor kvar än i dag. Kameran har sin gjutna plats på soffan intill balkongdörren, en Canon inköpt 2004, hans första digitala. Alltid redo.

– Man vet ju aldrig när det händer något eller när jag får syn på något speciellt.

För även om han passerat pensionsstrecket sedan länge kommer Pierre Mens aldrig sluta att vara fotograf.

– Kameran är min slips, jag har den alltid på mig. Liksom min nyfikenhet. Fast numera är det min lilla Fujifilm jag brukar ta med, den tar bra bilder.

Pierre Mens har arbetat med rörlig bild som både regissör, producent och filmfotograf. Men det är som stillbildsfotograf han verkat och uppmärksammats allra mest. När han tilldelades Malmö stads kulturpris 2018 var det med motiveringen: ”Med mer än en miljon bilder i sitt arkiv är hans bidrag till Malmös kulturarv oerhört stort och utgör en omistlig del av berättelsen om vår tid”.

Travarna med fotoböcker som Pierre lagt fram på soffbordet bekräftar just detta. Flera av dem skildrar Malmös nutidshistoria: bygget av Öresundsbron, Turning torso och högskolan, som numera är ett universitet.

– Förändringarna sedan Kockumstiden är stora. I dag är Malmö också en internationell stad på grund av invandringen och alla nya språk. Det gör staden intressant, säger han och tillägger:
– Jag älskar Malmö. Här finns allt.

Pierre Mens är även MFF-skildraren nummer ett. Han har plåtat hemmalaget såväl på som utanför plan sedan 1950-talet. Och i München 1979, när Malmö FF spelade Europacupfinal, var han där. Fotade varenda match.

– Fotbollsföreningen betyder mycket för mig. Jag har lärt känna många genom åren och upplevt fem ordföranden.

2022 köpte föreningen Pierres enorma samling MFF-bilder. Ett urval av de mest minnesvärda visades för allmänheten på Malmö museer 2004. Utställningen ”Himmelsblå kärlek – ett lag, en fotograf, tusen bilder” sågs av hundra tusen besökare.

– Jag har inte missat många hemmamatcher. Jag går på tjejernas också, de är jätteduktiga.

Männens mindre lyckade prestation förra säsongen tar han med ro. Han har lärt sig med åren, säger han.

– Det går upp och ned. Vi är inne i en generationsväxling och har många unga killar nu som är jätteduktiga. I år vinner vi!

När Pierre Mens berättar om sitt liv är startpunkten ofta fullträffen han fick till som 14-åring, 1954. Med en lånad kamera i högsta hugg lyckades han fånga matchögonblicket då MFF-spelaren Bertil Nilsson råkade sätta en känga i ansiktet på motståndarens målvakt.

Men om man backar bandet längre än så rymmer hans historia ett speciellt kärleksöde; hans mor och fars. Pierres pappa var en holländsk, katolsk präst som flyttade till Malmö för att arbeta i Vår frälsares katolska kyrka nära Gustav Adolfs torg. När han träffade Pierres mamma föll han pladask. Men förälskelsen hade ett pris. När paret gifte sig tvingades pappan avsäga sig sitt prästerskap.

– Björn Ranelid har formulerat det så bra. Han skrev en gång: ”Påven i Rom kunde inte bannlysa kärlek i Malmö”, säger Pierre och drar glatt på munnen.

Familjen bodde på Gamla väster, bland ölhallar och ”sjömän som slogs”.
– Jag sålde majblommor och brukade sikta in mig på ölhallen Syd. Det bästa var att gå dit på eftermiddagarna när Kockumsarbetarna fått sin lön, då sålde jag slut på dem alla direkt och kunde gå därifrån som en knös.

När han var 14 fick han sommarpraktik på fotografen Bertil Rubins bildbyrå Skåne-Reportage. Pierres uppgift var bland annat att agera bud under de allsvenska fotbollsmatcherna och springa med filmrullar till nyhetstidningarnas fotolabb. Det var också under den här sommaren han fick till sin fullträff på skokängan - hans första publicerade fotografi, i Kvällsposten.
– Och på den vägen är det.

Pierre går ut i köket för att fylla på sin kaffekopp. Fyrarummaren är egentligen väl stor, menar han. Sedan hans fru Berit gick bort i cancer för 22 år sedan har han bott här ensam.
– Min Berit, det är en stor sorg. Men vi fick fyrtio fantastiska år tillsammans.

Tyvärr, säger han, fick de aldrig några barn. Å andra sidan hade de möjlighet att resa mycket tillsammans. Att få uppleva och skildra andra länder och kontinenter har varit en central del av Pierres liv och karriär. Han har besökt över 90 länder och är en aktiv medlem i Travellers Club Malmö.

Som fotograf är det två av hans många Afrikaresor som särskilt sticker ut. Den första gick till Etiopien 1961, och mynnade ut i boken ”I Haile Selassies land”. Den andra till Nigeria 1968, mitt under Biafrakriget och den enorma svältkatastrof som följde. Pierre fick följa med flygkapten Carl Gustaf von Rosen, som stödde Biafras självständighet och i största hemlighet smugglade in svenska sportflygplan riggade med attackraketer.
– Det är mitt livs scoop, som jag är väldigt stolt över. Min film visades i tjugo länder.
Han berättar hur de tvingades äta grillade bergsråttor och hur enda sättet att tvätta sig var att gå ut naken i regnet med en tvål. Men också om döda kroppar och svältande barn som inte hade kraft nog att sitta upp.
– När jag kom hem igen, hit till Berit, då grät jag.

Pierre Mens säger att han har och har haft ett bra liv. Han är pigg och kry, noga med att genomföra sitt tjugo minuter långa träningspass varje dag. Och att äta nyttigt, helst fisk och skaldjur. På 1980-talet var han med och startade tidskriften Gourmet. Alltsedan dess har han varit intresserad av matlagning.

– Men det är klart, som någon sa: Man är ju inte 80 längre.
Pierre skrattar gott.

– Jag har det bra. Även om det blir lite glesare med folk så har jag flera sällskap jag umgås med. Ett badgäng, ett som heter Ärtans vänner, ett gåsagäng och Travellers Club där vi har många trevliga tillställningar.
Han har alltid varit en social man, med ett yrke som gjort att han lärt känna många.

– Jag stöter på människor jag känner lite överallt. På Stadion, på biblioteket och teatern.

I Malmö är det nära till det mesta, så även till havet, konstaterar han och drar en gammal klassiker:
– Rio har Copacabana, Malmö har Ribban.