Drottningen av Malmö

Under hennes tid som stadsdirektör i Malmö 1995-2011 genomgick staden en remarkabel förvandling. Från industristad på dekis till en internationell kunskapsstad som sjöd av framtidstro.
– Vi engagerade många i förändringen. Alla ville vara en del av det nya Malmö.
Som stadsdirektör beskrevs Inger Nilsson, inte för intet, som ”drottningen av Malmö”.

Inger Nilsson tar emot i sin fyrarummare rakt ovanför Triangelns köpcentrum. Från balkongen blickar hon ut över Citytunnelns station – en av symbolerna för stadens förvandling.

Vägen hit har dock varit lång och fylld av både vedermödor och glädje, sparande och satsande. Under en period på 1980- och -90-talet tog sig staden fram på fälgarna i en uppförsbacke som inte tycktes ha något krön. Då var Inger Nilsson budgetchef, finanschef och ekonomidirektör. Titlarna skiftade, men sparbetingen bestod. Inger fick vända och vrida på varenda budgetpost.

En uppgift som till slut visade sig övermäktig. När läget var som mörkast 1994 hade Malmö ett budgetunderskott på hisnande 1,3 miljarder kronor, avrundat uppåt. Det motsvarade fem kronor per intjänad hundralapp och invånare. Då kom vändningen.

Men vi tar det från början. Inger Nilssons resa mot Malmötoppen började i Sjöbo, där hon föddes den 15 maj 1945, en vecka efter att det hade utropats fred och andra världskriget var över i Europa.

– Jag bidade min tid en vecka innan jag kände att det var lugnt att komma ut, säger hon och ler finurligt.

Inger växte upp på Ilstorps gård utanför Sjöbo, ett stort lantbruk med statarlängor, ett 50-tal kor och 20-talet hästar.

– Jag avskydde lantlivet, sammanfattar Inger uppväxten frankt. Det var bekymmer med väder och skördar och djur hela tiden.

Hon beskriver en inskränkt värld med konservativa värderingar.
– Alla var lantbrukare. Jag visste ju inte att det fanns en så underbar värld som Malmö!

Vid tio års ålder vidgade sig världen en smula. Då började Inger realskolan i Ystad. Efter sju timmars undervisning gick dock bussen tillbaka till Sjöbo. Men en dörr till en annan värld hade ändå öppnats på glänt. När studentexamen hade tagits i Ystad 1963 lämnade Inger Sjöbo för att börja studera till pol mag och civilekonom vid universitetet i Lund.

– Då levde jag loppan några år innan jag den 15 januari 1968 traskade in i Malmö stadshus för att börja mitt första jobb som redovisningsassistent på drätselkontoret.

Drätselkontoret var kommunens ekonomikontor och Inger Nilsson beskriver en tillvaro där det inte fanns några bekymmer. Staden växte, arbetslösheten låg på under en procent och kommunalskatten låg tre kronor under rikssnittet.

– Ingen kunde då förutspå utvecklingen som skulle komma.

Inger tar fram en bok med titeln ”Speglingar av en stad”, där hon har skrivit ett kapitel om sin tid i stadens tjänst. Hon läser högt om tysta korridorer där allvarliga äldre män satt med dörrarna omsorgsfullt stängda om sig. På sammanträdena låg dimman från cigarröken tät. Det var en strikt hierarkisk miljö med ”den mäktige drätseldirektören i spetsen”.

– Jag tänkte att det fick väl duga tills vidare. Ingen kunde föreställa sig att jag, ”lilla fröken Nilsson”, skulle bli Malmös första stadsdirektör, minns Inger förnöjt.

Efterhand som de äldre männen slutade tog Inger för sig alltmer. 29 år gammal fann hon sig plötsligt vara budgetchef.

– Allt hade dittills gjorts på samma sätt. Därför fanns det utrymme för de nya idéer jag la fram.

Med den nya chefstjänsten vidgades Ingers vyer ytterligare. Hon engagerade sig i Sveriges Kommunalekonomer, där hon sedermera blev ordförande.
– Då tog jag initiativ till den kommunalekonomiska mässan Komek som fortfarande går av stapeln varje år i Malmö.

Svaret på frågan varför den alltid arrangeras i Malmö kommer rappt.
– För att jag ordnade det!

Och så har det alltid varit – det blir som Inger vill. Det är hon själv den första att tillstå.

– Om man tror på en bra idé och är övertygande, då blir det så. Ibland i alla fall, lägger hon till för säkerhets skull.

Som ung budgetchef fick Inger snart erfara en annan sida av det kommunala budgetarbetet. Efter att ha kunnat fördela efter politikens beställning nalkades betydligt kärvare tider. Det började med att många medel- och höginkomsttagare flyttade ut till kranskommunerna. På kort tid försvann en viktig del av skattebasen. Det följdes av massiva industrinedläggningar. Hela 1970- och -80-talen var i princip en enda lång uppförsbacke. Allt kulminerade 1987, när Kockumsvarvet lade ner sin civila fartygsproduktion.

– Det var besparingsbeting i parti och minut – vi sålde kommunala verksamheter och sa upp cirka 5 000 personer. Det är inte många kommuner som har gått igenom ett sådant stålbad.

1995 blev Inger Nilsson stadsdirektör. Och då är vi tillbaka till den stora vändningen. Statsminister Göran Persson bodde i Malmö och såg hur illa ställt det var. Han drev igenom ett nytt skatteutjämningssystem som infördes 1996. Plötsligt fick Malmö stad fyra kronor mer per invånare från staten. Lägg till en krona i skattehöjning och plötsligt gick budgeten ihop.

Staden fick en högskola som seder­mera blev universitet, Öresundsbron invigdes 2000 och några år därefter började Citytunneln byggas. Bomässan Bo -01 blev starten på en helt ny stadsdel, Turning Torso sträckte sig rekordhögt upp i skyn och i Hyllie byggdes Malmö Arena och en helt ny stadsdel. Plötsligt sjöd staden av framtidstro. Och i kommuntoppen hade ett nytt radarpar bildats som drev på framåt: Inger Nilsson som stadsdirektör och Ilmar Reepalu som kommunstyrelsens ordförande.

– När det plötsligt fanns ekonomi släpptes alla goda krafter lösa som insåg möjligheterna.

När Inger blickar tillbaka är hon glad över vad hon var med och åstadkom. Mest nöjd är hon med det interna chefsprogrammet ”Engagemang för Malmö” som hon drev igenom i kommunen.

– Det spred sig en glädje i förvaltningarna. Det var viktigt att alla förstod att staden var på gång igen.

Inger lyfter fram ”Engagemang för Malmö” som en lika viktig framgångsfaktor som de stora infrastrukturprojekten.

– Vi lärde känna varandra över förvaltningsgränserna. Det blev en enorm framgång och lyfte hela stadens organisation så att vi drog åt samma håll. Det är faktiskt det roligaste jag har gjort.

Inger Nilssons ledarskap har bland annat beskrivits som att hon styrde med järnhand, men utan att kränka. Hon skruvar lite på sig när liknelsen med järnhand kommer på tal, men protesterar ändå inte.
– Jag har inte skrikit och skällt på folk, i stället gav jag dem väldigt fria händer. Men jag har vetat vad jag vill.

Medarbetarna fick med andra ord stor frihet, så länge de gjorde som Inger ville. Hon skrattar gott åt beskrivningen.

– Ja så var det nog. Mitt motto har varit att arbeta hårt men samtidigt ha roligt, säger hon och visar upp ett foto från Malmöfestivalens drakbåts­tävling 1993 där Inger poserar som piratkapten framför resten av det piratklädda laget.

– Vi la ner mycket tid på bra teman och utklädningar. Det enda vi brydde oss om var att gå till final som bäst utklädda!

I dag lever Inger Nilsson ett pensionärsliv utan möten och måsten där hon reser mycket runtom i världen. När hon är hemma i Malmö är hon gärna ute i staden och rör sig.

– Det är trevligt här i Malmö, det finns så många bra serveringar och restauranger. Jag äter lunch med vänner och gamla kollegor tre-fyra gånger i veckan.

Samtidigt säger hon sig vara bekymrad över att hon tycker att staden har stagnerat något.

– Man borde samla malmöborna kring något igen. Jag vet inte vad det skulle vara. Men jag tror inte det är konstmuseet, fnissar hon.

Så plockar hon fram en fusklapp, där hon har skrivit ned tre stolpar inför intervjun: Arbeta hårt – ha roligt. Tydlig och bestämd. Engagemang för Malmö.

– Har jag fått fram det? undrar hon med det där underfundiga leendet. Jodå, Inger Nilsson. Det har du fått fram.