När våldet alltid står på lut

Våld i nära relation är ett utbrett problem som många människor utsätts för. Det är vanligare bland unga än äldre, men med ålder följer en mer utsatt position. Den som behöver hjälp och stöd i vardagen blir mer beroende av sin livspartner eller andra anhöriga. I värsta fall kan våldet ligga runt hörnet.

Enligt den senaste kartläggningen utförd av Brottsförebyggande rådet, Brå, utsätts 13,6 procent av svenskarna i åldern 16-84 år för våld i nära relation. Fler kvinnor än män är utsatta. Ju högre ålder, desto färre uppger att de har utsatts för våld. I åldersgruppen 65-84 år uppgav 6,5 procent att de har utsatts för våld av en anhörig. Men siffrorna är osäkra. Jämställdhetsmyndigheten uppger att omkring 10 till 15 procent av personer över 60 år har varit utsatta för våld det senaste året. För personer med kognitiv sjukdom eller personer på äldreboenden är siffrorna högre enligt Jämställdhetsmyndigheten, som också konstaterar att mörkertalet är stort.

Både äldreomsorgen och Polisen ser att våld i hemmet är vanligt. För att ta reda på hur det tar sig uttryck, och vad man kan göra för att motverka våldet, samlade Spaning en kvartett som på olika sätt möter våld i nära relation i sin yrkesvardag: Gabriella Meldo, sektionschef inom hemsjukvården rehabilitering, Malmö stad. Helen Deblond, anhörigkonsulent samt stöd- och kontaktperson för personal som möter våld i nära relation, Malmö stad. Petra Henecke, socialsekreterare insats och stöd, Malmö stad. Michael Pilkvist, Polisen i Malmö, avdelningen för brott i nära relation.

Hur kan våld i nära relation ta sig uttryck?

Michael: Våldet behöver inte vara fysiskt. Det kan vara psykiskt våld, där nedbrytande och kontrollerande beteenden normaliseras, eller olika former av försummelser. Det kan även vara ekonomiskt våld eller myndighetsvåld, där man använder sig av olika instanser för att trycka ned individen. I Polisen har vi skrämmande få ärenden som rör äldre personer, mörkertalet är enormt. Vi uppskattar att fyra procent av brott i nära relation kommer till vår kännedom. Det är horribla siffror.

Helen: Det kan också röra sig om försummelse och våld relaterat till funktionshinder. Det börjar kanske med begränsningar av rörelsefriheten utifrån omsorg om personen, men sedan märker utövaren inte att den går över gränsen.

Gabriella: Det är det som kan göra det svårt för vår personal att sätta fingret på det och avgöra om det är våld som förekommer. Det kan vara att man hindrar sin rullstolsburna partner att komma in i olika rum eller komma ut.
Petra: Partnern kanske motsätter sig hemtjänst för att man tycker sig klara omvårdnaden själv. Till slut blir det försummelse.

Helen: Vi får inte glömma att det också kan vara den som behöver hjälp som är våldsam och utagerande, till exempel vid demenssjukdom.

Hur vanligt är det?

Michael: Det är mycket vanligare än folk tror. Men det är ytterst sällan vi bevittnar själva våldet. Utövarna har ofta sitt bästa beteende när vi möter dem. Däremot kan vi se obehagskänslorna hos den som är utsatt.

Petra: Vi har nog inga fall där vi som socialsekreterare har sett fysiskt våld direkt. Men vi ser spåren av det. Vi för inte statistik, men agerar på varje enskilt fall. Vi har som mål att börja jobba mer samlat med frågan.

Helen: Det vi vet är att när du behöver hjälp och stöd och har många insatser, då ökar risken för våld i nära relation markant.

Gabriella: Hemsjukvård betyder att du inte kan ta dig någonstans. När vi misstänker våld är det svårt att konfrontera den anhörige, eftersom den som är utsatt befinner sig i ett extremt utsatt läge. Då har vi olika strategier, till exempel att vi besöker med två personal, där den ena tar den misstänkte utövaren åt sidan så att den andra kan prata med den vi tror är utsatt.

Michael: Vår svåraste utmaning är att få de som utsätts att lita på oss. Det tar lång tid att bygga upp förtroendet så att de verkligen berättar.

Helen: När våldet sker i hemmet har den utsatta inte längre någon trygg punkt.

Michael: Det är ett fruktansvärt övergrepp och samtidigt en väldigt komplex fråga som Polisen inte kan lösa på egen hand. Våldsutövaren kan till exempel fortfarande vara den största tryggheten för den utsatta. Lösningen är därför inte alltid att Polisen burar in partnern. Ibland är det hemtjänsten som kan lösa det, ibland socialförvaltningen, ibland Polisen. Det här måste alla involveras i.

Vad kan omsorgen göra för att förebygga våldet?

Gabriella: Det finns i mitt uppdrag som chef att prata med personalen om vad som är våld och att man ska vara uppmärksam. Vi är också noga med att förmedla kontakten till våra anhörigkonsulenter till anhöriga som kanske inte mår bra i situationen.

Helen: Jag har träffat anhöriga som är otroligt stressade och pressade. De kanske ifrågasätter sig själva när de ser vilken person de håller på att förvandlas till. Då är det viktigt att vi berättar om insatser som avlösning och växelboende som avlastar och sänker stressen.

Petra: Även om individen beviljas växelvård finns det samtidigt en risk att våldet fortsätter. Är det så kan kommunen undersöka om den som är utsatt kan få ett alternativt boende. Vi förmedlar även stödlinjer dit man kan ringa, utöver avlastande insatser och hemtjänst.

Michael: Som myndigheter måste vi bli bättre på att samverka. Vi måste koppla på varandra och våga bryta sekretess genom att prata avidentifierat så att det vi vet inte stannar i stuprören mellan våra myndigheter. Insyn är alltid det bästa.

Pratar vi för lite och för tyst om våld i nära relation?

Michael: Ja, det behöver lyftas mer. Så som systemet är uppbyggt med lagar och sekretess är vi inte förberedda att hantera komplexiteten i dessa ärenden. Många gånger sitter vi på olika pusselbitar: grannar, utredare, hemtjänst med mera. Men folk vill inte lägga sig i, man känner att det inte är ”vårt” problem. Vilket är precis vad det är. Det här måste bli allas problem. Våld är inte en privatsak.

Petra: Jag håller med. Vi har börjat prata mer om det i förvaltningen. Nu har vi till exempel rutiner som gör att alla som får hemtjänst ska få frågor om våld minst en gång om året. Men det kan vara svårt att ha ett privat samtal i hemmet.

Michael: Det är också viktigt att veta hur man tar hand om de svar man får. När en person öppnar upp sig är det där och då som gäller. Missköter vi förtroendet första gången kanske de inte vill prata nästa gång.

Gabriella: Där tror jag att vi kan bli bättre i att stötta vår personal. Att lära sig fråga är inte svårt, men att veta vad man ska göra med svaren är mycket svårare.

Michael: Sekretessen är vår största utmaning. Social­tjänsten har sekretess mellan sina avdelningar, vi har utredningssekretess. Vi måste bli bättre på att lära oss hur vi kan bryta den.

Är det här våldet vanligare i vissa samhällsgrupper eller områden?

Michael: Nej, det går rakt igenom hela samhället. Men vi kan bli bättre på att upptäcka det i vissa områden. I de välmående områdena ser vi det inte på samma sätt. Men vi vet statistiskt att det finns även där.

Petra: Däremot kan utsattheten bli större inom vissa grupper, till exempel äldre och personer med funktionsnedsättning där det finns ytterligare faktorer som ökar sårbarheten.

Behöver utövarna också stöd och hjälp?

Michael: Det är vad vi jobbar med dagligen. Vi ger dem två alternativ. Antingen fortsätter de och då kommer vi utsätta dem för olika typer av sanktioner. Eller också tar de en utsträckt hand och får hjälp med sitt beteende. De flesta väljer det senare.

Gabriella: Vi pratar med utövaren och uttrycker förståelse för att de är stressade och ängsliga. Vi konfronterar inte direkt, det är vi inte utbildade för.

Michael: Så lägger även jag upp mina samtal. Repressiva samtal fungerar inte. Samtidigt är det viktigt att understryka: Det är under inga omständigheter acceptabelt att bli utsatt för eller utöva våld. Inte i några sammanhang