Chaffören Erik Wiggo Ringman

Erik Wiggo Ringman (1918-1945) deltog i expeditionen med de vita bussarna som chaufför fram till den 25 april 1945 då tragedin slog till. Läs om hans upplevelser.

Äldre gruppfoto på Röda Korset-arbetare 1945.

Gruppfoto, Erik W. Ringman är den andre mannen från höger på främre raden. Foto: Hallquists arkiv.

Text: Marie Magnusson, kusinbarnbarn (2017).

Uppväxt och bakgrund

Erik Wiggo Ringman föddes den 31 oktober 1918 i Anderslöv, utanför äktenskap. Han var son till Ebba Victoria Ringman (född 13 juni 1902) och Erik Wilhelm Nilsson (född 1898), som tycks ha erkänt faderskapet först fyra månader senare. Hans föräldrar gifte sig inte och tre år senare, den 4 oktober 1921, föddes hans syster, Hanna Maria, också utanför äktenskap och fader okänd. Men inom loppet av fyra månader, 1 december 1921 och 19 februari 1922 dog först hans lillasyster och sedan hans mor i tuberkulos.

Eriks morföräldrar, Gustav och Maria Ringman, tog tidigt hand om honom. Han adopterades också av dem, därför talar vissa om honom som deras son. Utöver Ebba Victoria hade de fler än döttrar och det är genom Alma (1894-1934, gift Hansson) som min morfar Erik Hansson (1917-1996), hans tre bröder (dvs. hennes söner) och Erik Ringman var kusiner.

Ringman jobbade som chaufför 1943 och flyttade från Genarp till Fuglie den 30 december samma år, där han bodde kvar till sin död i april 1945.

Placering i det militära

Han deltog i expeditionen med de vita bussarna som chaufför och körde en typ av lastbil från Volvo som gick under namnet Spetsnos. Den pluton han ingick var den fjärde men efter att det blivit en omorganisering den 5 april blev plutonen istället den tredje. I det militära tillhörde han I7, var menig med det militära Idnumret 359-1-38. Det har även berättats att arbetspassen kunde vara långa så förarna fick ha något uppiggande när de behövde hålla sig vakna, vilket var fenedrinchoklad och fenedrin i tablettform.

Brev från Hallquist till sin älskade Karin, 15 juni 1945.

”[…] Så var vi färdiga och vi flyttade till Danmark med Sverige som mål, men det var en sak som måste göras i Tyskland norr om Berlin och jag och min bäste bilförare och doktorn fick resa och det var då det inträffade, vad som nu slutat på lasarettet. Min chaufför och en till som satt där dödades och jag tillsammans med dem skulle också dö, men trots allt lever jag ännu.”

Källa: Hallquist & Nilsson 1995, sidan 115.

Den sista resan till Ravensbrück

Den sista resan till koncentrationslägret Ravensbrück bestod enbart av lastbilar med övertäckt flak, då bussarna var upptagna i andra läger. Två kolonner skulle köra dit för att hämta franska kvinnor och köra dem till Danmark, men man bestämde sig för även att hjälpa de andra kvinnliga fångarna. Den ena leddes av Åke Svenson och den andra av Gösta Hallquist.

Resan för Hallquists kolonn inleds den 24 april 1945 då han skriver i sin dagbok att han ska möta fordon från internationella Röda Korset som han ska ha befäl över. Men när det var dags att åka till det här mötet så vet man inte var föraren till lastbil 104 är, så Hallquist bestämmer sig för att köra den själv och först efter mötet tar han plats bredvid Ringman.

”[…] Kolonnen hade gjort halt, då allierade jaktplan närmat sig. All personal hade stigit ut ur fordonen och sökt skydd i närheten av vägen. Jaktplanen hade kretsat över vägen utan att skjuta, och i förhoppning att de känt igen rödakorsbilarna hade man åter stigit i fordonen. Just som allt var klart för fortsatt färd hade flygarna gått till anfall.”

Källa: Frykman 1945, sidan 148.

Svensons kolonn utgår från Danmark och har inte kommit fram till lägret när Hallquists var där och vilket leder till att de båda kolonnerna tog var sin väg till Danmark. Hallquist nämner själv att det fanns några anledningar till att hans kolonn tog en sydlig väg via Schwerin; bland annat att han inte kände chaufförerna och hade ingen aning om de kunde klara av att köra på bombade vägar i mörker. Mellan Ringman och Hallquist i förarhytten sitter en holländsk flicka för de andra kvinnorna tyckte att den yngste och vackraste av dem skulle sitta där.

Kolonnen anfölls

Den 25 april slog tragedin till. Kolonnen anfölls av allierat flyg, så kallade Tiefflieger, i närheten av Schwerin som lämnade sårade och döda efter sig. Bland dödsoffren finns Ringman och den holländska flickan, båda ska ha dött omedelbart. En av de sårade är Hallquist, med en svår sådan.

Major Frykman, kapten Folke och doktor Hans Arnoldsson satt i möte med chefen för internationella Röda korset Paul de Blonay när en amerikansk bilförare kom in och citatet ovan är det han berättade för dem, han hade själv sett anfallet. Amerikanen hade också fått splitter i underarmen, var väldigt arg över att anfallet faktiskt hade skett och ville gärna ta ett allvarligt snack med flygarna, som inte verkade ha fått information om de vita bilarnas betydelse.

Det Hallquist kommer ihåg har han skrivit ned i sin dagbok. De hade stannat för att ge kvinnorna något att äta och dricka och han tror att det kan vara efter denna rast som han har minne av att de satte sig i bilarna för att åka vidare. Sedan skriver han att han vaknar till och ser Ringman hänga över ratten, tror att han somnat och knuffar därför till honom och säger ”Ringman, nu kör vi!”. Ingen rörelse från Ringman, hänger kvar över ratten, inget tecken på liv. Hallquist tycker att det är underligt och ser också sina ben dränkta av blod, sitt eget blod. Han faller ihop i närheten av bilen efter att tagit sig ut ur förarhytten.

”När vi efter en stund kom fram var Ringmans bil helt utplundrad. Förarhytten var söndertrasad och nerstänkt av blod och hjärnsubstans. Genom tysk försorg hade både döda och skadade förts till sjukhuset i Schwerin.”

Källa: Axel Molin, intervju, Göteborgs Posten 1995.

Axel Molin var också med i Hallquists kolonn och han berättar att en tysk retirerande trupp blandades in i den. Han berättar att Ringman och Hallquists bil ledde kolonnen och tyska fordon låg i närheten var anledningen till att även den blev beskjuten. Det Molin berättar om hur det såg ut i förarhytten efteråt är nog det mörkaste och närgångna jag läst hitintills när det gäller Ringman.

Men de lyckades ändå få bilen med sig därifrån och Sven Allards änka Astrid tillade i ett telefonsamtal att de tyska fordonen var Tieffliegers mål.

Frykman skriver att man var väl medveten om att det här kunde inträffa, men man hade hoppats på att det aldrig skulle bli verklighet och en annan ur detachementets personal, Gösta Andersson, berättade i en tidningsartikel att han skulle ha suttit där bredvid Ringman. Artikeln publicerades i Ystads Allehanda 2005 och Andersson berättar att han hade fått ett annat uppdrag; han skulle istället köra Hallquists bil med medicin till Padborg och Hallquist fick ta hans plats. Ett brev skulle han ge till Ringman nästa gång de sågs. När han var i Padborg kom dock nyheten om anfallet och brevet hade han mottagit dagen innan. Det ska ha varit från Ringmans fästmö.

Minnesceremoni

Den 27 april, två dagar efter tragedin, höll man på eftermiddagen en minnesceremoni för Ringman i en landsortskyrka några kilometer från Padborg och ”[…] detachementet skulle mangrant närvara för att ge den omkomna kamraten den sista hedersbetygelsen.” De fyllde hela kyrkan.

Hans kista fanns i kapellet på kyrkogården och detachementet stod uppställda längs vägen när den bars därifrån till kyrkan, av sex av hans kamrater. Den danska seden med två flickor som går och strör blommor framför kistan hade man också samt en svensk flagga och en Röda Kors-flagga. Det var den norske pastor Svendsen som höll i ceremonin, han hade själv suttit i koncentrationsläger och stod detachementet nära. Talet han höll ska ha varit enkelt, manligt och gripande med fokus på de vita bussarna som för koncentrationslägrens fångar hade varit ett hopp om chansen till frihet. Dessutom var det ett privilegium att tillhöra de vita bussarna, men det krävde också offer; att ge sitt liv, som Ringman gjort, det var det största offret man kunde göra. Hans ord lämnade ingen oberörd. Efter honom var det de danska representanternas tur att tala, och sista person att tala var Melin med ett tack och sista hälsning från detachementet.

Hela denna sant skandinaviska ceremoni, då den svenske soldaten jordfästes av en norsk officiant i en dansk kyrka, blev vacker, stämningsfull och värdig.”

Källa: Svenson, sidan 174)

Tankar om vad som hänt förekom också, vem som helst i detachementet hade det kunnat drabba och kistorna kunde också ha varit fler men akten blev ändå.

Detachementet anländer till Malmö

Tisdagen den 1 maj 1945 kom detachementet med Köpenhamnsfärjan till Malmö. Ombord fanns den Volvo-lastbil som Ringman kört under hela aktionen och förlorat livet i. Den här gången var det lastbilen som körde honom eftersom den hade hans kista på sitt flak. Frykman skriver att alla stod uppställda kring lastbilen och att det rådde en dämpad stämning:

 ”Så följde vi honom, vår vän och trogne kamrat Erik Viggo Ringman som var den ende som rycktes bort ur våra led. Vem som helst av oss andra kunde ha fått dela hans öde. Stolta är vi över att i vår kamratkrets ha fått äga en man som så osjälviskt och utan fruktan offrade sig i sitt arbete.”

Källa: Frykman 1945, sidan 183.

 Pastor Sven Hellqvist och major Sven Frykman höll tal på kajen och man placerade kistan i ångfärjestationens väntsal. Där talade bl.a. Dr Otto Löfberg, ordförande för Röda Korset i Malmöhus läns. Han framförde där en sista hälsning, lade en krans på kistan och läste upp det telegram som prins Carl, Röda Korsets ordförande, hade skickat. Kransar lades också av överste af Sillén och kapten Friberg.

Kistan placerades sedan på flaket på Malmö Brandkårs lastbil. När flaket var färdigdekorerat transporterades Ringman tillbaka till sina hemtrakter, till gravkapellet på Hököpinge nya kyrkogård. Där förvarades kistan fram till begravningen, lördagen den 5 maj.

Begravningen

 Den 6 maj 1945 stod det följande om begravningen i Sydsvenska Dagbladet:

”[...]

Begravning i Hököpinge kyrka.

Musikkår från Kungl Södra Skånska nfanteriregementet.
Präst Ivan Tolgård.
Prestaverade; Stig Hansson Maglarp och Hilding Hansson, Malmö. Regementskamrater bar.

Kyrkoherde Karl Ekberg, Vellinge, talade på Vellingekretsens av Röda Korsets vägnar och nedlade krans samt framförde tack från Svenska Röda Korsets Överstyrelse. Kapten Bernhard Friberg förde Regementets talan. Fänrik Per Jacobsson förde förutvarande och Ringmans nuvarande kamraters talan och för Gösta Hallquist som befinner sig på sjukhus i Tyskland. Jonny Månsson höll minnestal.”

En annan talare var hans chef på Wendels bilstation i Genarp och morfar Gustav stod för avskedsorden. Han är gravsatt på Hököpinge nya kyrkogård.

Graven

Graven har förändrats på olika sätt sedan dess och här följer några av dem:

  • 1947 och 1953 blev det nya gravsättningar då först hans morfar Gustav dog och sedan hans mormor Maria.
  • 1976 lades en minnessten på graven av 75 fransyskor som räddats ur Ravenbrück vilka var på besök i Sverige och Gösta Hallquist var också närvarande.
  • Stenen har dock gått i sönder, vilket inte syns så mycket där den ligger i sin monter på Traditionsrummet, på P7 i Revinge. Tack vare Börje Svensson (som också varit med vita bussarna) och Gösta Hallquist finns den kvar idag. Börje Svensson som hade besökt graven ofta för att prata lite med Ringman såg vid ett besök efter att gravrätten gått att bara minnesstenen fanns kvar och tog den med sig till Gösta Hallquist i Ystad, som efter lång tids fundering bestämde sig för att köra med den till Kamratföreningen.
  • 1985 gjordes en hyllning till honom då man lade kransen som finns på bilden, fotad av en av deltagarna, Sven Allard (1920-1997, chaufför vita bussarna). Den stående gravstenen är familjegravstenen med texten Gustav Ringman Familjegrav (finns inte kvar alls). Stenen i mitten är minnesstenen som lades där 1976 och den siste är Erik Ringmans gravsten.
  • Innan gravrätten gick ut 1995 sköttes graven av Gustav och Marias dotter Ella (gift Olsson), som var född 1917 och moster/syster till Erik Ringman. När jag tog kontakt med Vellinge-Månstorps församling hösten 2016 så fanns graven kvar, men den kunde fortfarande bli borttagen om någon annan skulle välja just den platsen. Gravrätten har förnyats och min mamma är gravrättsinnehavaren. Den 23 december samma år satte vi en gravlykta med ljus och efter påsk i år planterade vi lite penséer och under hösten har vi tänkt sätta lite olika perenner.
  • 2007: Eriks gravsten finns återigen på graven. En av församlingens vaktmästare lade tillbaks den efter att den hittats några år tidigare uppe vid en av häckarna på kyrkogården.

På Traditionsrummet i Revinge (som drivs av Södra Skåningarnas kamratförening) finns också det brev som medföljde medaljen han fick postumt av Norges kung. Man vet dock inte var själva medaljen är.

Rosen från Ravensbrück

På kyrkogården Père-Lachaise i Paris finns Marcelle Dudach-Rosets Rosen från Ravensbrück inristad på en gravsten. Som jag har förstått det av det dokument jag fick av Astrid Allard ska de två första raderna på Ringmans minnessten syfta på denna text som på svenska lyder såhär:

”RAVENSBRÜCKROSEN”

Tillägnad deportationen och motståndsrörelsen
Jag är UPPSTÅNDELSEN
och genom alla år
genom alla årstider
förblir jag livets vittne
som mot barbariet
försvarar alla barn i världen
till och med när jag blir
en vildros
lysande över alla vägar

Till sist: lite om Hallquist och den danska landsortskyrkan

Som nämnts har Hallquist skrivit ned vad han kommer ihåg då hans kolonn blev anfallna av Tiefflieger och det sista var att han tagit sig ur bilen men kom inte så långt innan han föll ihop. När han blev räddad låg han i ett dike och även han hade blivit plundrad av förbipasserande flyktingar som antog att han var död. Resultatet var att han nästan inte hade några kläder på kroppen, men dagboken fanns ändå kvar, den ska ha legat bredvid honom. Det är vad Frykman skriver (finns även med i Hallquists dagbok) medan Astrid Allard berättade att den var kvar eftersom den låg i hans kalsonger.

Lyckligtvis fanns det en neurolog på sjukhuset som kunde operera honom fast det krävdes lite övertalning från Dr. Arnoldssons sida, eftersom neurologen först tyckt att det var hopplöst. Men Hallquist repade sig så småningom och att döma av hans dagbok så verkar han ha kommit en bra bit på bättringsvägen i början av året 1946. Den 1 oktober samma år var han tillbaka på sitt regemente. Resten av livet satt det en kula från anfallet i bakhuvudet och två delar splitter i vänstra tinningen, han dog 2006.

När det gäller namnet på den kyrka i Danmark där minnesceremonin hölls den 27 april så har jag stött på två olika. I nyutgåvan av Åke Svensons De vita bussarna står det Smedeby vilket jag visserligen fann på Eniro.se, men ingen kyrka precis där, bara samhället. Lite längre upp på kartan såg jag symbolen för kyrka och namnet Bov. För att reda ut det pratade jag först med Astrid Allard och hon sade Bov, vilken även Helge Andersson, som körde buss nr 26, har skrivit.