Vad är de Vita bussarna?

Våren 1945, i slutet av andra världskriget, höll Tyskland på att förlora kriget. Storbritannien bombade landet dag och natt. Då genomförde Svenska Röda Korset en stor räddningsaktion med bussar för att hämta fångar ur de nazistiska koncentrationslägren. 

Vitmålade bussar på bildäck på en färja. Svartvitt äldre fotografi.

Foto: KW Gullers©Nordiska museet

Totalt räddades cirka 15500 personer från de nazistiska koncentrationslägren. Därtill räddades cirka 1500 svenskar som bodde i Tyskland. Av alla som räddades var hälften skandinaver, cirka 7000 var polska medborgar och minst 4000 var judar.

Bussarna målas vita

När engelsmännen fick höra om räddningsaktionen krävde de att alla bussar skulle målas vita med svenska flaggan på sidorna och röda kors på taken.
Då skulle bussarna bli lättare att upptäcka från luften. Därför kom räddningsaktionen senare att kallas de Vita bussarna. Exilregeringarna i Danmark, Norge och svenska regeringen samarbetade för att få fram utrustning och personal. Den första planen var att bara rädda skandinaver
och föra dem till Sverige.

Förhandlingen som hölls hemlig för Hitler

I mitten av februari 1945 började Svenska Röda Korsets vice ordförande Folke Bernadotte förhandla med Heinrich Himmler. Himmler var Tysklands inrikesminister och chef för Gestapo, den tyska hemliga polisen. Alla beslut och förhandlingar hölls hemliga och skedde bakom ryggen på Adolf Hitler. Om han hade fått reda på räddningsaktionen hade den stoppats.

Under räddningsaktionen användes 36 svenska militärbussar. Personalen bestod av 308 personer och insatsen var frivillig. När räddningsaktionen udvidgades tillkom ett stort antal danska fordon med personal. Slottet Friedrichsruh utanför Hamburg var högkvarter för personal och fordon.

Ett livsfarligt uppdrag

Under räddningsaktionen körde chaufförerna dag och natt för att hämta fångar i olika koncentrationsläger. Transporterna tog mellan en och fem dagar. Det var två förare i varje buss, som turades om för att orka köra. På lastbilar packades bränsle, mat och sjukvårdsutrustning till fångarna. Budbärare på motorcykel körde i förväg för att se till att vägarna var framkomliga.

Det var ett livsfarligt uppdrag. Allierade flygplan bombade Tyskland dygnet runt. Under en hemresa från lägret Ravensbrück blev fordonen beskjutna. Den svenske chauffören Erik Ringman dog tillsammans med flera av de befriade fångarna.

Vitmålade stadsbussar lämnar av nyanlända flyktingar utanför Malmö Museum. Foto: ©Inez Nilsson privata samling

Att välja en människa före en annan

De Vita bussarnas uppdrag var i första hand att hämta skandinaver. Heinrich Himmlers beordrade att fångarna skulle samlas i lägret Neuengamme som snabbt blev överfullt. Därför tvingades de Vita bussarna transportera bort sjuka fångar till andra läger i Tyskland. Chaufförerna ställdes inför ett ultimatum. De var tvungna att välja ut och välja bort.

Hur väljer man en medmänniska, före en annan? Framför allt, hade de något verkligt val? Många av de fångar som flyttades mellan lägren dog,
men flera överlevde.

Chauffören Bertil Collin skriver följande i den officiella resedagboken:

”27 mars. Kl. 13.30 avgingo samtliga bussar och fyra av våra lastbilar för att köra tyska politiska fångar dvs. belgare, holländare, polacker, tyskar med flera från Neuengamme till Braunschweig. Detta skedde för att bereda plats till skandinaviska interner i Neuengamme. Dessa fångar befunno sig i ett ytterst eländigt tillstånd, utsvultna och misshandlade. Kolonnen återvände omkring klockan 07:00 följande dag.”