Lapptäcken är kulturhistoriskt intressanta textilier. De är kreativa exempel återbruk, de har ofta vackra geometriska mönster med optisk verkan och är prov på skickligt kvinnohantverk. Lapptäcken är också provkartor över tyger och mönster som berättar och hjälper oss att minnas kläder vi burit eller textilier som funnits i hemmet.

Anna Maria Sandgren arbetade som kammarjungfru på Öveds kloster i Skåne hos familjen Ramel. Hon titulerades mamsell och var född 1844. Sitt lapptäcke sydde hon 1880 av olikfärgade tygbitar i mönstrat siden. Lapparna syddes samman så att de bildade glänsande diagonala ränder. Lapptäcken från välbärgade hem syddes ofta av sidentyger och Anna Maria hade säkerligen tillgång till detta dyrbarare material på godset. I fattigare hem återbrukades slitna plagg av ylle och bomull från kasserade skjortor och blusar till lapptäcken.

Under senare delen av 1800-talet sprider sig traditionen att sy vackra lapptäcken från Amerika till Sverige. Kvinnorna samlade på sig så vackra och färgrika tyglappar som möjligt.  Ibland köptes provbitar från manufakturaffären. Det var vanligt bland ensamstående kvinnor att som försörjning tillverka lapptäcken på beställning.

Anna Marias täcke är sydd i en teknik som kallas blockhusteknik, på amerikanska heter det ”log cabin”. Det är ett av de vanligaste mönstren både på svenska och amerikanska täcken. Namnet kommer från stockhus, efter knuttimra som immigranter från Europa fortsatte att bygga då de kom till Amerika. Mönstret byggs upp kring en liten mittruta som traditionellt skulle vara röd och symboliserade eldstaden, hemmets hjärta. Kring rutan sys smala tygremsor samman, av hälften ljusa och hälften mörka tyger, så de bildar en större fyrkant, ett ”block”. Dessa sys sedan samman med mönsterprecision och bildar till sist ett helt täcke.

Täcket skulle fungera som ett värmande sängtäcke och bestod förutom fram och bakstycke också av ett mellanlager av vadd. Alla lagren syddes ihop, ”stickades”, för hand med små förstygn eller efterstygn i en ställning av trä, täckbåge, som höll tyglagren sträckta och släta. Ibland kunde flera kvinnor tillsammans hjälpas åt och de fick då en möjlighet till en stunds gemenskap, en dåtidens syjunta.