Den maritima världen är full av traditioner och seder. Sjömansyrket har varit, och är fortfarande på många sätt, ett ganska farligt yrke. Därför är det inte så konstigt att det var vanligt med olika vidskepligheter som skulle skydda fartyget och dess besättning från att förlisa.

En tradition som levde inom sjöfarten var till exempel att skeppsklockan aldrig fick putsas. Om någon råkade putsa skeppsklockan ansågs det föra otur med sig för fartyg och besättning. En annan tradition var att en skeppsklocka aldrig återanvändes, utan den följde alltid det fartyg den ursprungligen var avsedd för. 

Skeppsklockan (bild 1) hade annars två funktioner ombord. Den användes dels för att varna närliggande fartyg vid dimma och dåligt sikt, dels för att ange tiden ombord.

Besättningen på fartyg är indelade i vaktlag som arbetar i fyra timmars pass enligt följande schema:

• Förmiddagsvakten 08.00–12.00
• Middagsvakten 12.00–16.00
• Middagsvakten 16.00–20.00
  
• Förstavakten 20.00–24.00
• Hundvakten 00.00–04.00
• Dagvakten 04.00–08.00

Att "slå glas"

För att vaktlaget skulle veta hur långt in på vaktpasset man var, ”så slog man glas” på skeppsklockan under hela vakten. Uttrycket ”att slå glas” har inget att göra med att krossa glas ombord, utan går tillbaka till tiden när timglas (bild 2) användes för att mäta tid.

Inom sjöfarten användes vanligtvis timglas där en ”vändning” utgjorde en halvtimme. Efter en halvtimme slogs ett slag - ”glas” - i skeppsklockan samtidigt som timglaset vändes. Efter ytterligare en halvtimme slogs två glas, och så fortsatte man tills fyra timmar hade passerat och åtta slag slogs på skeppsklockan, vilket innebar att vakten var slut och det var tid för vaktbyte.