Fyrskrin med flinta (MM 6321).

Fnöske fick man av ”fnösktickan”, en svamp som torkades. Man kunde också använda andra träsvampar. I de södra delarna av landet, var det vanligare att man använde ruttna delar av ek, bok och björk. ”Sköre” var ett annat material som användes. Sköret bestod av bränt linnetyg.

Metoden att slå två hårda föremål mot varandra för att få eld, kände man till redan på stenåldern. I vikingatida gravar, kan man hitta eldstål som liknar dem som användes under 1800-talet. Tändstickor började användas först på 1830-talet. Att köpa tändstickor under 1800-talet innebar en onödig utgift. Att göra upp eld med stål och flinta var ju gratis. Därför fortsatte vissa att använda flinta och stål under stora delar av 1800-talet.

Fyrskrin

Flinta och stål hade sin bestämda plats i ett fyrskrin. Fyrskrinet stod ofta på en hylla vid kakelugnen eller spisen. Skrinet innehöll, eldstål, flinta och något av de lättantändliga materialen fnöske, söndersmulat trä eller sköre. Ibland kallades skrinet för skörask. Ibland för fyrask eller elddonsask.

Elddonet på bilden ligger i liten ask av vitmetall som skänktes till Museet 1912 (MM 6321). Asken är 4,5 cm bred. I asken ligger en liten bit flinta som man skulle slå mot eldstålet i askens yttre nederkant.

Elddonspung (MMT 002263).

Elddonspung

Det fanns också broderade elddonspungar. Ibland hade dessa ett eldstål som var fastsatt i pungens nederkant. I elddonspungen förvarades flinta och fnöske. Elddonspungen på bilden (MMT 002263) ägdes av kammarherre Hechert Wachtmeister som levde mellan åren 1786-1841. Pungen är ca 10 cm hög och broderad i petit points. Den har en broderad blomkorg på ena sidan och ett rundtempel på den andra. I nederkanten finns ett räfflat eldstål fastsatt.