"Det var i slutet av februari 2015. Min far hittade spår från renar och skotrar i snön. Han kunde ganska snabbt konstatera att det var renar som hade blivit ihjälkörda. Renhorn hade gått av och det fanns flera skoterspår. Pappa började spåra. Spåren ledde till en by inte så långt därifrån. Vi hittade inga renkroppar då, men förstod vad som hade hänt. Pappa gjorde en anmälan. Men ingenting hände.

Två dagar senare hittade pappa svarta sopsäckar under en bro. När han öppnade säcken såg han en renskalle. Där låg de försvunna renarna, mellan 10 och 15 stycken. Pappa ringde till polisen, men ingen kom. Utredningen ledde ingenstans. Jag har insett att det är svårt att utreda sådana här fall. Det är därför viktigt att själv ligga på och fortsätta att anmäla.

Renen är det dyrbaraste vi har. Det värsta är djurplågeriet. Det gör ont i en att renarna har fått lida. En del tror att vi gör det själva för att få ut försäkring. Det gör också ont. Jag tror att hatet mot oss handlar om okunskap. Det som händer oss tystas ofta ner. Det jobbiga är att man alltid måste förklara sig och stå upp för den man är. Många accepterar oss inte. Men jag är väldigt stolt för att jag är same och skulle aldrig vilja dölja det."

/Sara