Vad är ett hatbrott?

Hatbrott är när någon begår ett brott mot en eller flera personer, bara för att de tillhör en viss grupp. Det kan vara grundat på hudfärg, nationalitet eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet. Hat, rädsla eller fördomar ligger bakom.

Hatbrott är ett angrepp på några av våra viktigaste värderingar – de som handlar om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Polisen har ett särskilt uppdrag att skydda de grundläggande fri- och rättigheterna och där är arbetet mot hatbrott en mycket viktig del.

Diskriminering eller kränkningar på grund av kön, funktionshinder och ålder är inte hatbrott enligt svensk lag. Men gränserna är lite flytande. Du kan till exempel vara kvinna och samtidigt tillhöra en grupp som är utsatt för hatbrott.

Fördomar föder hatbrott

Hatbrott bygger på fördomar, och brotten kan se ut på olika sätt. Det behöver inte handla om våld. Och man behöver inte hata någon för att begå ett hatbrott. Det räcker med att i en kriminell handling angripa någon utifrån sina egna fördomar. Exempel: Om man hotar eller angriper någon bara för att man tror att den personen är homosexuell eller från ett annat land är det ett hatbrott. Det är alltid motivet som avgör.

Varför sker hatbrott?

Verkligheten uppfattas olika av olika personer. Det gäller även hatbrott och varför de sker.

För att stärka de egna åsikterna tar man hjälp av statistik. Problemet är att vi ofta använder statistiken på det sätt som bäst passar oss själva. I en debatt kanske några lyfter fram att hatbrotten ökar. Men är det verkligen så? Eller är det fler som anmäler hatbrott därför att de inte längre tolererar att brotten sker? Det kan också vara så att Sverige för en noggrann statistik över hatbrott. Det gör man inte i många andra länder. Då ”finns inte” problemet.

Vi och dom

Fördomar och negativa attityder mot andra skapar ofta ett ”vi” och ett ”dom”. Vi är de normala, medan ”dom”, de andra, blir syndabockar. De kan ses som annorlunda, avvikande och ibland hotfulla och de kan få skulden för sådant som är dåligt i samhället. På så sätt stärks den egna självkänslan och självförtroendet. Det är lättare att kritisera andra än sig själv. Och man slipper se sina egna, eller den egna gruppens, negativa egenskaper. Så fungerar det i de flesta kulturer.

Alla människor har fördomar. Fördomar bygger ofta på starka känslor. Det gör dom väldigt livskraftiga och svåra att komma åt. En fördomsfull person kan uppleva sig själv som fullständigt normal. Hen kan själv känna sig utsatt för fördomar.

Typer och (stereo)typer

De flesta av oss skapar ofta väldigt förenklade bilder av en person, ett folk eller en hel kultur. Vi gör det för att skapa ordning i vår egen verklighet. Men vi gör det också – mer eller mindre omedvetet – för att ge oss själva makt över sådant som vi anser vara utanför den egna normen. Vi skapar stereotyper.
Vi gör det därför att de flesta samhällen och grupper ”behöver” avvikare. Det stärker den egna sammanhållningen. Men flera studier visar att all slags indelning i stereotyper leder till fördomar och generaliseringar. Det kan också försämra relationen både mellan grupper och mellan personer.

Nätet som brottsplats

Ett knapptryck bort. Så enkelt är det att begå brott på nätet. Det går att hota och kränka andra utan att avslöja vem man är. Tröskeln är låg, och det går fort att skriva och publicera. Motparten är osynlig. Missförstånd blir vanligare. Konflikter trappas upp, tonläget blir högre. Allt för att nå igenom mediebruset.

”Det var ingen stor grej, bara en text”, säger den som kränker. Men det som den personen inte upplever som särskilt allvarligt kan få allvarliga konsekvenser för andra.

Näthat och hatbrott som sker på nätet är inte samma sak. Det finns kränkningar eller inlägg på nätet som är jobbiga att utsättas för, men som inte är brottsliga. Och det finns sådant som är brottsligt men som inte är hatbrott. Det finns också ”rena” hatbrott.

Kränkningar sprids snabbt

Kränkningar, hot och skvaller är ingenting nytt för vår tid. Men effekten blir starkare genom sociala medier – och problemen större. Ryktesspridning och kränkningar når snabbt oändligt många mottagare. I Göteborg år 2012 ledde ryktesspridningen kring ett Instagramkonto till upplopp vid ett gymnasium. Flera oskyldiga personer blev misshandlade.

Klicka ”like” – och innehållet sprids ännu snabbare. Något som är tänkt för en sluten grupp lever vidare på nätet. Det snappas upp av andra. Det privata är inte längre privat. Men alla är inte medvetna om hur ett enkelt ”like” kan få allvarliga följder. Inte heller att det kan vara en brottslig handling.

Statistik

Ökar eller minskar hatbrotten?

Vi vet inte säkert om hatbrotten ökar eller minskar. Vi vet att antalet anmälda hatbrott har ökat under senare år. Det betyder inte nödvändigtvis att det sker fler hatbrott. Det kan bero på att fler väljer att göra en polisanmälan. Men vi vet också att de flesta hatbrott aldrig anmäls. Varje år görs så kallade trygghetsundersökningar. Där berättar personer själva om när, var och hur de har hotats eller blivit utsatta för hatbrott. Undersökningarna visar att antalet hatbrott har legat ganska jämnt de senaste åren.