När André gick i mellanstadiet kom socialtjänsten en dag på besök för att prata om våld i hemmet. Efter en stund vände sig alla klasskompisar mot André och pekade: ”är det inte det din pappa gör?”

– Jag trodde det var normalt att få stryk, bli mobbad och nedvärderad av sina föräldrar.

Socialtjänsten började utreda familjen och det ledde till en skilsmässa mellan föräldrarna. Men familjen fick inget stöd att bearbeta vad de upplevt.

– Det var ett obehandlat sår som bara blev mer infekterat. Från att vara den glada och hjälpsamma eleven blev jag den som lät mest. Jag blev lätt arg, stökig och frustrerad. Jag kände mig missförstådd och ledsen. Jag fick ofta höra ”har du inte ADHD?”

I familjen pratades det inte om känslor. Gjorde man det fick man höra att man var löjlig och känslig. André berättar att mantrat snarare var ”håll käften, stäng locket och lyd order”.

Under uppväxten upplevde André också många fördomar och kände sig utanför.
– Min bakgrund som rom har inte varit helt enkel. Man blir väldigt snabbt smutskastad, får höra ”du är tjuv, vi kan inte lita på dig, ni bara ljuger och sätter kniven i folk”.

När André ville ta upp det här med sin pappa – ”varför är vi utstötta, varför har vi det här problemet?” – fick han höra att de var utdömda redan från födseln på grund av sitt ursprung och att det inte fanns någonting att göra åt det.

Festandet blev en fristad

I tonåren hittade André en ventil i festande, alkohol och droger – det fick honom att känna sig befriad och normal. Men samtidigt triggade drogerna Andrés ångest, depression och minnen från barndomstrauman.

– Till slut kom verkligheten ikapp och kroppen sa stopp. Den började bjuda på självmordstankar, hopplöshetskänslor och panikattacker. Det var en känsla av glassplitter som bara ville tränga sig in i huden.

André blev inlagd inom psykiatrin i Malmö för första gången år 2020, när han var 31 år.

– Jag skuldbelade mig själv för att jag var inlagd. Jag var så van vid att hålla truten och kände att ”jag ska inte vara här, nu kommer jag få höra att jag är störd i huvudet och överdriver”.

Efter utskrivningen mådde André ändå bättre men han hade fortfarande ingen förklaring till varför han mådde som han gjorde. Han utreddes för olika diagnoser, men ingen passade.

– Jag fick högsta dosen av 5–6 mediciner samtidigt men ingenting hjälpte.

Istället för att få stöd från släkt och familj upplevde André en kompakt tystnad och att han blev utfryst när han försökte berätta om sina upplevelser.

Trots allt han gick igenom lyckades han samma period ta sig ur sitt beroende på egen hand:

– Jag är lite imponerad av mig själv för att jag lyckades ta mig ur alkoholen och drogerna. Det var inte kul längre, det var mer smärta.

Terapi, meditation och musik gör skillnad

År 2022 mådde André så dåligt att han blev inlagd igen. Den här gången konstaterades att han har komplext posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och derealisation. Idag har han också diagnoserna ADHD, social fobi och personlighetssyndrom.

Efter inläggningen 2022 fick André stöd genom öppenvården och kände äntligen att han fick rätt hjälp.

Det var första gången André blev erbjuden terapi, vilket han känner har blivit en vändning. Idag träffar han en psykolog två gånger i veckan. Han tar inga mediciner längre och meditation har blivit en viktig del av hans vardag.

– Jag mediterar 10–15 minuter varje dag. Istället för att ha ett stim av hundra tankar gör meditationen att jag kan fånga upp en tanke för att hålla i den, känna den, förstå den och sedan släppa den.

Han berättar att han också funnit andlighet och en tro på Gud vilket bidragit till en själslig läkning.

– Kyrkan är en fristad för mig och dit går jag varje söndag. Där finner min själ ro och tröst.

En annan viktigt friskfaktor för André har varit musiken, som följt honom hela livet.

– Jag har spelat piano sedan jag var sex år och mina känslor är som melodier. Men när jag var längst ner i skiten kunde jag inte ens lyssna på musik. Känslan av musiken var tom.

Idag gör han musik igen och har nyligen skrivit och framfört en egen låt på en väns dotters dop.

– Jag älskar att skapa symfonier och ballader, jag gillar de djupa känslorna. Det ger mig energi.

Hjälper andra att prata som peer support

Idag arbetar André som peer support inom psykiatrins heldygnsvård i Malmö. Det innebär att han stöttar personer som är inlagda att våga prata genom att berätta om sina egna erfarenheter. Att ha ett jobb att längta till har gjort mycket för Andrés mående.

– Och vet du vad det bästa är? Att jag jobbar på samma avdelning där jag hade min första inläggning.

Han har också utbildat sig till ambassadör genom Hjärnkoll Skåne, en organisation som erbjuder föreläsningar om psykisk ohälsa. Han hoppas att hans historia kan bidra till att fler barn fångas upp i tid och vågar prata.

André funderar på vad som hade hänt om han själv hade fått hjälp redan som liten:

– Då hade jag sluppit alla de här åren med massa skit.

Idag består Andrés familj av hans nära vänner, som han pratar öppet om känslor med.

– Jag lever så klart fortfarande med lite ångest, det är en daglig kamp att övervinna den, men jag mår så mycket bättre.