Två värdefulla veckor
Att börja förskolan. En mycket stor händelse för barnfamiljen. Barnet är själv utan sina närmaste, i en ny miljö med vuxna och andra barn. Vårdnadshavarna ska överlämna sitt barn i nya människors händer. Inskolningen är en viktig övergång.
Frukosten är färdig, men nu börjar det bli lite brått att komma i ytterkläderna och iväg hemifrån för Zarina och hennes två syskon, mamma Hirra och pappa Mehroz.
Almanackan säger vår, torsdagsmorgonen säger vinter. Zidaan och Zarina sitter påbyltade i vagnen, storasyster Eliza och mamma Hirra skyndar genom det snöblandade regnet till bussen.
Ögonblicket med stort Ö är här. Tid: en torsdag morgon i mars. Plats: kapprummet till avdelningen Rubinen, på Pärlugglans förskola i Bunkeflostrand. Nu sker det. Zarina, 14 månader, hänger för en halv sekund i luften: från mamma Hirras armar, till pedagogen Irams. Hirra lämnar över Zarina, säger hejdå och åker till jobbet. För allra första gången. Zarina gnäller kort vid bytet av famn, men tittar sedan lugnt på när mamma vinkar.
– Zarina, ska vi gå in till Bella och Sam? frågar Iram, och de två försvinner in på avdelningen.
Två veckors inskolning är så gott som klar. En ny fas i livet är ett faktum.
En timme tidigare, hemma i lägenheten, luftar Hirra Niazi sina tankar om inskolningen samtidigt som hon och hennes man Mehroz fixar med morgonbestyren.
– Det är så mycket känslor! Zarina är ju vår bebis, hon är så liten och skör. Redan måste vi lämna bort det dyrbaraste vi har till människor som är helt nya för henne. Man har en massa skuldkänslor… samtidigt som vi är förväntansfulla, men också bekymrade… hur ska det gå? Hur ska hon klara sig utan oss?
För de flesta föräldrar är första inskolningen den svåraste; kommer fler barn vet man liksom hur det funkar och vad som väntar. Så även för Hirra och Mehroz: när det är dags att ge sig iväg till förskolan är det nämligen inte bara Zarina som ska byltas på alla kläder utan även Eliza, 5 och Zidaan, två och ett halvt.
– Zarinas inskolning har varit den lättaste. Hon har trivts på förskolan från början och är glad och avslappnad – kanske för att vi också är det nu. Sedan är hon på samma avdelning som sin bror också, så de har varandra. Men det är ändå svårt att säga hejdå och gå därifrån!
Så är det dags. Hirra lämnar över Zarina till Iram för att sedan bege sig vidare till jobbet. Inskolningen är klar, Zarina är trygg och vid gott mod.
När vi besökte förskolan blev jag glad över att se att det fanns många olika nationaliteter bland barnen.
Två språk stärker
Första inskolningen, av äldsta dottern Eliza, var speciell eftersom familjen nyligen hade flyttat till Sverige från Pakistan. Hirra är född och uppvuxen i Malmö, Mehroz är pakistanier; språket hemma är urdu (och lite engelska). När Eliza började på Pärlugglan var hon tre och ett halvt och kunde ingen svenska alls.
– Att hon var så pass gammal gjorde att vi kunde prata med henne om vad som väntade på ett annat sätt än med ett yngre barn och det var bra. Men vi var väldigt nervösa för hur hon skulle smälta in, berättar Mehroz.
– När vi besökte förskolan blev jag glad över att se att det fanns många olika nationaliteter bland barnen. Pedagogerna sa från början att om vi fortsätter prata urdu hemma och Eliza lär sig svenska på förskolan så stärks båda språken, och precis så har det blivit.
Iram är den pedagog som ansvarat för inskolningen av Zarina, och hennes knä är utgångspunkten under förskoledagens första stund. Några ord på deras gemensamma modersmål urdu kan skänka extra tröst och trygghet när det behövs.
Bella är ett av de barn som Zarina tillbringat tid med under inskolningen. Båda gillar att hänga i Rubinens leksakskök en stund då och då.
– ’Dekou’ Zarina, ’dekou’ – titta: Pippi!
En bit in i förskoleförmiddagen är Zarina trött och Iram Salman visar henne en bok. Även Iram har urdu som modersmål, och det har hjälpt inskolningen.
– Om jag ser att Zarina känner sig lite ledsen eller otrygg, pratar jag lite urdu med henne. Att lyssna på språket man har hemma ger lite extra närhet första tiden. Jag säger ord på urdu och upprepar dem på svenska.
Bella och Sam och storebror Zidaan gör Zarina sällskap till en morgonsamling i det mindre formatet för några av de yngre och nyare barnen på Pärlugglan. Tillsammans med pedagogerna Iram och Emelie äter de lite frukt och sjungberättar sig genom sagan om de tre bockarna Bruse.
Bygger vi upp ett förtroende och en bra kontakt mellan oss och barnet och vårdnadshavarna från starten så gynnar det hela barnets tid i förskolan.
Förtroende från början
Pedagogerna på Pärlugglans förskola lägger stor vikt vid inskolningen.
– Vår inskolningstid är två veckor – ibland längre om det behövs – och flexibel efter främst barnens men även vårdnadshavarnas behov. Från en timme på förskolan första dagen utökar vi successivt tiden. Barnet är först i en mindre grupp med två-tre andra barn i en lugn miljö inomhus, berättar Irams kollega Emelia Eriksson.
– Då kan vi även ägna vårdnadshavaren som är med mycket tid. Vi hinner svara på frågor, bemöta eventuell oro och berätta om vår verksamhet. Även för oss pedagoger är den gemensamma tiden med barn och vårdnadshavare värdefull för att lära känna barnet.
Pärlugglans sätt att skola in innebär extra tid och resurser och kräver en del planeringsjobb, främst inom arbetslaget. Men det är det värt enligt Iram:
– Bygger vi upp ett förtroende och en bra kontakt mellan oss och barnet och vårdnadshavarna från starten så gynnar det hela barnets tid i förskolan, det är vi övertygade om. Lägger vi ner den tiden i början blir allt lättare sedan.
Hemma igen! Efter en hel dag ute i världen, på en plats i världen som är ny men också välbekant, och som kommer att vara en stor och viktig del av Zarinas liv under flera år framöver: förskolan.