När heder begränsar barnen

Hedersproblematik i förskolan, finns det? Svar: ja. Hur hanterar vi den? Svar: det finns inget svar. I alla fall inget rakt och enkelt. Det finns däremot ett stort behov av ökad kunskap, samsyn och praktisk beredskap. Det visar förskoleförvaltningens nya inventering.

En av fem niondeklassare i Malmö lever i ett hederssammanhang. En stor andel av Malmös ungdomar påverkas av begränsande normer knutna till heder. Detta och mycket annat visar rapporten Heder och samhälle från 2019, en stor kartläggning av hedersproblematik i Sveriges tre största städer.

– I det allmänna medvetandet existerar heder framför allt som en problematik för unga kvinnor, inte minst kopplat till mediebilden med de mest extrema fallen med mord, våld och hot. Men det är bara den yttersta delen av skalan. Många lever med hedersnormer omkring sig utan någonsin bli utsatta för fysiskt våld eller synligt förtryck.

Hedersnormer i alla åldrar

Det säger rapportens författare Hanna Cinthio, forskare med lång erfarenhet av att studera, kartlägga och utbilda om hederskultur och hedersproblematik. På uppdrag av förskoleförvaltningen har Hanna nu gjort en inventering av hedersproblematik i förskolan i Malmö.

Hedersnormer är vanligen knutna till sexualitet, i de flesta fall kvinnans sexualitet. Därför blir hedersproblematik hos barn och ungdomar oftast mer synlig ju närmare tonåren de kommer. Men att något inte syns innebär inte att det inte finns.

– Det finns en vardagsheder, så att säga, som formar, styr och begränsar individer i alla åldrar. Som handlar om förväntningar och föreställningar, ideal och världsbild. Vad är rätt? Vad är fel? Vad är bra? Vad är dåligt? Som påverkar vad som är möjligt för en människa: vilken framtid kan jag se för mig som ung tjej? Vilken horisont tillåts jag ha som barn?

Det finns en vardagsheder, så att säga, som formar, styr och begränsar individer i alla åldrar. Som handlar om förväntningar och föreställningar, ideal och världsbild.

Vägledning saknas för svåra möten

När hederskultur och den svenska förskolan möts, möts värden som är svåra att förena.

Å ena sidan förskolan. Där likvärdighet och jämställdhet ska vara grundläggande begrepp, där barnens perspektiv och ett barnrättsperspektiv ska vara utgångspunkten med Barnkonventionen och läroplanen som grund.

Å andra sidan en hederskultur. Där skillnader och ojämlikhet mellan pojkar och flickor, deras rättigheter och förväntade beteende, är grundläggande, liksom tanken att hålla dem isär. Där en indirekt sexualisering redan av små barn leder till begränsningar av deras rättigheter.

När hederskultur och den svenska förskolan möts uppstår därför konflikter och dilemman som det inte finns några raka svar eller enkla lösningar på.

Å ena sidan föräldrar som inte tillåter att deras flicka sitter bredvid en pojke. Eller att deras pojke leker med flickor. Eller att deras flicka sover bara i blöja och därmed visar för mycket hud.

Å andra sidan förskolan som en plats där alla barn får vara som man vill, där barnen stärks som individer, där alla barn uppmuntras att utforska och pröva i lek och lärande. Men som också strävar efter en god relation med alla vårdnadshavare.

– Där är det stora dilemmat för personalen i förskolan, som jag uppfattar det. Att balansera mellan barnperspektivet å ena sidan och att ha en god relation till vårdnadshavaren å andra sidan. Man ser ett behov hos barnet å ena sidan och en konflikt med vårdnadshavaren å andra. Vi har styrdokument och lagar och allt möjligt – men de ger inte så mycket vägledning i konkreta situationer i den dagliga verksamheten.

Är det värt att kompromissa med förskolans arbetssätt och barnets egentliga rättigheter och anpassa sig till vårdnadshavarens önskemål eller krav för att främja relationen?

Kompromissa med rättigheter?

Hanna Cinthios inventering bygger på dialogsamtal med grupper av medarbetare från tretton olika förskolor. Deras tankar och reflektioner vittnar om många svåra situationer kopplade till heder som uppstår varje dag i förskolan, och att de inte alltid går att hantera på sätt som känns helt rätt.
Ett exempel: en vårdnadshavare tillåter inte att barnet tar av sig byxorna och visar sina ben. För att undvika en konflikt låter förskolan bli att ha vattenlek ute under sommaren, eller låter det barnet göra något annat istället.

– Är det värt att kompromissa med förskolans arbetssätt och barnets egentliga rättigheter och anpassa sig till vårdnadshavarens önskemål eller krav för att främja relationen? Vad är en rimlig kompromiss? Vad är att gå för långt? Vi måste komma ihåg att det alltid är barnen som betalar priset.

Barnet i kläm

Även om förskolans medarbetare inte kompromissar med barnrätt och värdegrund, så kan barnet komma i kläm i krocken mellan hedersnormer och förskolan. Ett sätt som kanske är ännu svårare att hantera är när barnet får bära konflikten själv, inom sig.

– När förskolan ger barnet en frihet och lär ut värderingar som är tvärtemot vad hen blir tillsagd av familjen. När det som barnet uppmuntras till i förskolan är något som hen rentav bestraffas för hemma… hur känns det inuti barnet? undrar Hanna Cinthio.

– Att inte riktigt veta vem som har rätt och vem som vill ens bästa? Det är stora saker att processa för små barn. Och att förvänta sig att barnet själv ska bryta normerna och liksom bära de olika värderingarna mellan hemmet och förskolan – också det är ett stort ansvar att lägga på ett litet barn.

Mer kunskap behövs

Hur kan de som arbetar i förskolan få bättre förutsättningar att hantera hedersproblematik i sin yrkesroll?

Ökad kunskap om hederskultur och bättre praktisk beredskap att möta såväl barn som vårdnadshavare i olika samtal och situationer är de två viktigaste behoven som Hanna Cinthio hittar i sin inventering.

– Jag tror det är viktigt att inte förenkla, utan att hela tiden se hur komplex hedersproblematik är. Först då tror jag man kan förstå och förhålla sig till den. Och jag tror det är viktigt att personalen tillsammans diskuterar sig fram till hur man kan och vill hantera de enskilda situationerna. En enad front innebär både trygghet och tydlighet, säger Hanna. Och lägger till:

– I mötet med vårdnadshavarna brukar jag själv tänka att alla friska, fungerande föräldrar älskar sina barn och vill det bästa för dem. Sen kan man ha olika bilder av vad det där bästa är, av vad ett bra liv är. Människor är olika, och människor är aldrig bara en sak. Men vi kan börja med det vi har gemensamt.