Berättelserna som blir

Eva Lindström är hyllad barnboksförfattare och tilldelades nyligen årets Alma-pris. Men är hon rolig? Eller bara konstig? Meningarna går isär.

Kalle Nimhagen är utvecklingspedagog och under en eworkshop kring intertextualitet på en inspirationsdag för kulturombud ringde han upp Eva Lindström via skärm. Under dagen läste Kalle högt ur Eva Lindströms Bron, som exempel på en intertextuell saga. Här finns vargar och grisar, men inte på det vis vi är vana vid från sagans värld.

– När jag gjorde Bron var det ju en förutsättning att alla har ett förhållande till ”varg och gris”. Man förutsätter att vargen ska få en måltid. Jag hade inte slutet klart för mig när jag började, men jag visste att det inte skulle sluta på det vanliga, läskiga, viset, berättar Eva Lindström.

Eva Lindströms böcker finns på förskolor och älskas av pedagoger och barn. Vissa tycker att de är roliga, andra att de är konstiga, och svåra att förstå. Vad säger författaren?

– Det är klart att alla inte kan tycka om allting. Jag vet av erfarenhet att jag inte har samma humor som alla människor. En del fattar inte mina skämt i vardagslivet heller och tycker att jag är just konstig. Men i böckerna måste jag ju utgå från vad jag själv tycker är kul. Och blir det konstigt så okej, då blir det konstigt. Men för vissa blir det bevisligen inte det. Och vissa gillar när det är konstigt.

En del av Eva Lindströms böcker är normkritiska. Hur medvetet är det?

– Jag tänker mer på min berättelse. Om den blir normbrytande får den bli det. Blir den inte det, så slipper den. Jag måste utgå från berättelsen, och inte hålla på och knåda utefter dagsläget.

Hur slutar Bron då, berättelsen om vargarna och grisarna? Ja, det avslöjar vi inte här. Men några avslutande ord från Eva kan vi dela med oss av:

– Sagan är inte slut förrän man själv bestämmer det.