Musik till alla
– Mitt mål är alltid att lära barnen musik. Mitt uppdrag är, i en mening, att ge musik till fem förskolor och 300 barn. Det säger Anton Jakobsson, förskollärare som arbetar heltid med musikundervisning i ett av Oxies rektorsområden.
Legitimerad förskollärare + rockstjärna. Så undertecknar Anton Jakobsson sina mejl. Och varför inte? Det saknas ett fullgott alternativ för att beteckna hans tjänst, hans yrke. Som nyexaminerad från Malmö universitets förskollärarutbildning med musikprofil skulle hans titel bli ”musikförskollärare”, men det visar sig att förskollärartiteln har ett särskilt namnskydd, att regeringen måste godkänna den nya titeln och… att det hela drar ut på tiden.
Som en ständigt pågående turné är Anton Johanssons arbetsvecka. Han har musikstunder med 20–25 barngrupper på fem Oxieförskolor i ett rullande schena.
Turné i stället för torg
– Så det här jobbet finns inte riktigt, kan man säga. Fördelen är att jag har typ fria tyglar. Jag styr min tid och skapar musikundervisningen helt efter eget huv… Ingrid, batterier finns det? Sex stycken, såna vanliga? Behöver de till elpianot!
Tegelmurens förskola, tio i nio. Anton berättar om sitt jobb samtidigt som han förbereder dagens första musikstund, som börjar om lite mindre än tio minuter.
– Min rektor Alexandra Dannerljung vill föra in lite av torgpedagogiken de kör på Ängslyckans förskola i Staffanstorp, med ämnesspecifik undervisning på ett ”torg” dit förskolans olika grupper kommer. Skillnaden här är att vi inte har något torg och att jag får åka runt på turné i stället.
Inför varje musikstund förbereder Anton det rum som finns till hands, just nu är det byggrummet. Han flyttar undan så mycket han kan av den vanliga inredningen och sprider ut sina grejor: elpianot, några trummor, en lärplatta och en ljudstyrd miniljusrigg.
– Tomma ytor och inte för stora rum är bäst. Så få distraktioner som möjligt, då blir det lättare att hålla ihop gruppen.
– Anton jag kan inte så bra! – Det är bara att öva, Aria! Fram och tillbaks, chika chika, 1, 2, 3, 4! Ut med rumpan, upp med nävarna – och glöm inte att se lite coola ut nu! Säg "rockabilly"! – Rockabilly! Säg "smoooth"! – Smoooth... Till tonerna av Jailhouse Rock med Elvis Presley får Vasilije, Céline, Aria och Patricija på Stenmurens förskola lära sig att göra olika rörelser till musik.
Igenkänning viktigt
Så börjar det. Tolv barn på mellan ett och tre år tumlar in, Anton greppar gitarren och efter lite uppvärmning sjunger de sig tillsammans igenom ett tiotal sånger, bland dem flera av de vanligaste som Imse Vimse Spindel men med olika skoj och tillägg som håller spänningen uppe och skratten nära. Sedan blir det lite discodans där barnen får prova olika rörelser till musiken och till sist får de en stund att helt fritt undersöka instrumenten och deras ljud.
– Kladda musik kallar jag det sista momentet. Efter sångstunden och dansen där det är mycket regler och barnen ska göra bestämda saker så är det inga regler alls i slutet: de får gå runt bland instrumenten och utforska dem och deras ljud som de vill.
Femtio minuter varar passet. Full intensitet för alla inblandade i minst fyrtio av dem. En kort paus får Anton innan nästa grupp kommer, nej stormar in. Nu är det fyra- till sexåringarnas tur, intensiteten skruvas upp ett par snäpp till. Sångstunden är precis densamma, men de äldre barnen kan sjunga med mycket mer.
– Mina musikstunder ser till stora delar likadana ut, och det finns det flera anledningar till. Den första är att om jag försökte köra nytt varje gång hade jag legat i graven nu, säger Anton med ett skratt.
– Barnen tycker om att känna igen sig, att veta vad som kommer, och en del barn behöver det: jag skulle tappa dem helt om jag ändrade om mycket från gång till gång.
Vissa barn lär sig en sång på två gånger, andra behöver femton minst.
Variation och repetition samtidigt
En kort biltur genom Oxie, så är Anton Jakobsson vid nästa anhalt: Nicke Pings förskola och en ny 4–6-årsgrupp. Antons jobb är en ständigt pågående turné som ger cirka 300 barn på fem förskolor likvärdig tillgång till musikundervisning av hög kvalitet. Han gör 20–25 pass i veckan.
– Likvärdighet är ju också att möta barnen där de är. Så även om mina musikstunder kan se likadana ut på ytan så anpassar jag dem på många olika sätt, i stort som smått. Vissa barn lär sig en sång på två gånger, andra behöver femton minst, här spelar språket också in. Jag kan variera hur vi gör sången, ena gången sjunger vi som vanligt, nästa gång står vi upp, nästa sjunger vi i mikrofon och så vidare. Så får de som behöver repetera och de som vill vidare något nytt. Samma sak på olika sätt!
Nu kommer trollet! Antons musikstunder avslutas ofta med dans till I Bergakungens sal av Edvard Grieg. Liva släpper sin planeringslapp – hon har hjälpt Anton bestämma låtordningen idag – och ger sig hän, Inger Alm tittar på. Nicke Pings förskola.