Barns rättigheter och delaktighet

Elisabet Näsman, professor emerita vid Uppsala universitet, har försett Bris med en kunskapssammanställning om de yngsta barnens behov, utsatthet och konsekvenserna av utsatthet.

Forskarens perspektiv

Barndomssociologin tar fasta på att barn är aktörer i sina egna liv. Fokus ligger på själva livet under barndomen och inte på vad barn ska bli genom utveckling och lärande. På samhällsnivå granskar barndomssociologin barns rättigheter att ta del av information och att vara delaktiga i beslut kring sina egna liv.

Elisabet Näsman är professor emerita i barndomssociologi vid Uppsala universitet. Hon har varit verksam inom fältet under flera årtionden. Hur har barndomens villkor förändrats under den här tiden?

– Den stora förändringen för barn generellt idag är sociala medier. Att barn kan utsättas för händelser som har med nätet att göra. I övrigt kan sägas att samhället varit lite för långsamt, men ändå tagit steg mot att mer och mer ge barnen plats och att lyssna på dem. Man har börjat diskutera barns delaktighet, barnkonventionen har blivit lag och alla myndigheter får instruktioner om hur de ska tillämpa ett barnrättsperspektiv. Det flyttar fram barns rättigheter, även om det finns mycket kvar att göra.

Personalen tryggheten

En majoritet av de små barnen i Sverige går idag i förskola. Hur ser du på förskolans roll?

– Förskolan är en fantastisk institution för barn. Studier som observerat barn i förskolan visar att förskolan för många barn är en plats av glädje och utveckling. Och det är personalen som skapar den trygghet som ger möjlighet till det sociala samspelet mellan barn och mellan barn och vuxna. Det är något man önskar alla barn.

Men jag kan också se att vi i Sverige håller på att ”förfuska” kvaliteten i förskolan. Tidigare när man jämförde svensk förskola och barnomsorg med andra länder var det en himmelsvid skillnad. Vi var mycket mer barnvänliga och barnorienterade i vårt arbetssätt.

En hög kvalitet i förskolan är viktig för barnen i allmänhet men särskilt för de barn som har någon typ av svårighet.

Minskade resurser

Elisabet Näsman pekar på strukturella faktorer som påverkat förskolan. Resurser som blivit mindre då kommuner med ekonomiska utmaningar prioriterat annat, formella regleringar av personaltäthet och storlek på barngrupper som tagits bort, vilket drabbar de yngsta barnen mest.

– Det bekymrar mig. En hög kvalitet i förskolan är viktig för barnen i allmänhet men särskilt för de barn som har någon typ av svårighet, sårbarhet eller funktionsnedsättning. Sådant som man ju faktiskt kan se redan i tidiga år. Även om förskolan kan vara jättebra och ge mycket stöd kan de barnen behöva ett särskilt bemötande, inte minst om de har problem med andra barn och hamnar i konflikter. Sådant som kan leda till en rad problem, som att uteslutningsmekanismer träder i kraft, de blir utanför och kan bli mobbade. Jag brukar kalla det barn som har en särart. Och det kan innebära att de ska bemötas lite annorlunda än andra barn.

Efterlyser medvetenhet

På senare tid har de minsta barnen uppmärksammats i forskning och samhällsdebatt. Sambandet mellan exempelvis utagerande beteenden i tidig ålder och problem senare i livet är välkänt. Elisabet välkomnar den nya uppmärksamheten och är samtidigt självkritisk.

– Jag har visserligen haft med förskolebarn i mina studier men jag har inte tittat på de allra minsta barnen, vi har alla försummat dem. Barn som har problem upptäcks ofta alldeles försent. Då är barnet redan skadat av att inte ha fått det stöd det behövde. Man kan fortfarande göra något, men det är mycket svårare och tyngre, och barnet har i onödan genomgått en lång period av problem, obehag och negativa upplevelser.

Elisabet Näsman efterlyser en större medvetenhet och mer kunskap om de olika problem och svårigheter man kan upptäcka tidigt hos barn. På förskollärar- och barnskötarutbildningarna samt inom fortbildning.

– Det är mycket begärt att alla ska behärska de olika typerna av svårigheter som barn kan ha. Men som anställd i förskolan ska man inte nöja sig med att försöka göra det bästa här och nu utan be om fortbildning och handledning. Sen tycker jag att det handlar om att man förmedlar uppåt i systemet så att politikerna känner ett tryck underifrån. De ska inte slå sig till ro med att ”vi har en jättebra förskola”, för det är vad de säger idag.