Samlande – när alla saker blir viktiga

Samlare, eller horders som det kallas på engelska, finns bland människor i alla samhällsklasser, åldrar och kulturer. Allting som kommer in i lägenheten stannar där. Förmågan att filtrera oviktiga och viktiga saker tappas bort på vägen, säger Juan Orellana, boendepedagog.

Maria Hanssons problem började när hon var med om en olycka som gjorde att hon fick kronisk värk och så småningom utmattningsdepression. Hon orkade inte hålla ordning som tidigare. Hon höll fint på ytan, men när rummen började fyllas med alltmer saker förstod hon att hon behövde hjälp.

Det finns föreställningar om att det ska synas på en person att hen har en sådan här problematik. Men Maria är välklädd, välutbildad och vältalig. Inget på ytan skvallrar om hur det ser ut hemma.

– För mig är det en djup smärta, det har förstört mycket i mitt liv. Barnen har undvikit att ta hem vänner och undrar varför jag inte gör någonting åt problemet, men det är inte så lätt. Det är inte bara något som måste fixas i miljön utan något som måste fixas inuti mig, förklarar Maria.

Ingen städpatrull

Maria hade sett program på tv där städpatruller kommit in och tömt bostaden medan den som behövde hjälp gråtande stått bredvid och tittat på. Hon kände igen känslorna och var rädd att samlarteamet arbetade på samma sätt. Men så blev det inte alls. Juan Orellana, som arbetar i samlarteamet förklarar att tvångssanering ofta leder till att personerna åter fyller bostaden med saker en kort tid därefter, för att deras tankar och känslor förblivit obehandlade. Samlarteamet arbetar i första hand med människan, inte med sakerna. Det är viktigt att bygga upp en tillitsfull relation med dem de kommer hem till, som gör att de vågar prova på deras arbetssätt.

Juan säger att personer som levt på detta sätt i många år anpassar sig i takt med att bostaden fylls. Samlarteamet har ett strukturerat arbetssätt som kan underlätta till att börja ta itu med saker. De hjälper personen att välja ut det rum som de tycker är viktigast för dem att få tillbaka.

– De kanske inte har ett fungerande kök eller kommer inte in i badrummet. Vi delar upp det valda rummet i små hanterbara sektioner. Därefter arbetar vi strukturerat tills vi frigjort hela rummet, säger Juan.

Rädslor tar över

I början handlar det mycket om att prata om sakerna och varför det är svårt att göra sig av med dem. Det kan vara på grund av olika rädslor, som att missa en nyhet eller att inte vara tillräckligt förberedd. De försöker ta bort det emotionella när ett beslut ska tas kring sakerna och tittar istället mer logiskt på dem, är detta användbart?

– När en person tagit ett beslut kan de ofta applicera det på andra saker och platser, de lär sig på vägen att ta beslut som är rimliga och funkar för dem, säger Juan.

Maria berättar att sakerna flyttas runt beroende på var hon behöver plats. Som när hon handlat kläder finns det ingen plats i garderoben. Då är det lätt att sakerna blir kvar i kassarna, eller på ett ställe som egentligen är avsett för annat.

– Att inte göra sig av med saker blir en falsk trygghet. En del saker har jag en sentimental anknytning till, men nu är det lättare att ge bort eller slänga saker. Ett annat knep är att lägga undan sakerna. Om jag inte saknat dem efter en tid så ska de ut ur huset. Jag har fått hjälp att skaffa strategier och att upprätthålla dem, säger Maria.

– När de ser en plats bli frigjord blir de mer hoppfulla om att det kan fungera, och då försöker vi tillsammans bibehålla det. Samlarteamet arbetar för att personerna ska ändra sitt tankesätt och beteende kring saker, vilket minskar risken för återfall, säger Juan.

– Nu har samlarteamet hjälpt mig i ungefär ett år. Jag har kommit till insikt att jag behöver psykologhjälp och att detta inte är något man löser på egen hand. De har gjort underverk hemma.

Fotnot: Maria Hansson heter egentligen något annat, men vill förbli anonym.