"Pappa går före jobbet i alla lägen"
Josefine Adolfssons pappa lever med Parkinsons sjukdom sedan 20 år. Sjukdomen är i en långt framskriden fas. Lägg till yrkesliv och små barn och vi gläntar på dörren till Josefine Adolfssons vardag som anhörig.
Att vara yrkesverksam och samtidigt ha en sjuk förälder eller annan anhörig innebär dubbelt ansvar och med det en ständigt närvarande stress. De konkurrerande kraven gör att många yrkesverksamma anhöriga kan ha svårt att finna balans i livet.
– Jag känner ofta att jag inte räcker till någonstans, förklarar Josefine Adolfsson sin situation mitt i livet.
Josefine undervisar i kulturjournalistik på Malmö universitet på deltid. Hon är också författare och dramatiker och driver egen verksamhet som manuskonsult.
– Jag är extremt priviligierad, då jag har ett väldigt fritt jobb. Hade jag haft ett vanligt jobb hade det inte fungerat, jag hade kraschat psykiskt av stress.
Tack vare den frihet som följer med Josefines jobb, upplever hon sällan konflikter i rollerna yrkesverksam och anhörig.
– Men vadå konflikt, det är min pappa det handlar om. Han går före jobbet i alla lägen. Jobbet är inte allt i livet, hälsan är alltid viktigast. Det gäller även min mammas och pappas hälsa.
När vi träffar Josefine har hon inte fått många timmars sömn. Pappan, som bor på ett äldreboende i Lund, har ramlat, brutit näsan och slagit upp ett stort blödande hål i pannan kvällen innan. Personalen på äldreboendet följde med honom till akuten, fick Josefine veta.
– Så skönt, nu får mamma sova i natt, tänkte jag. Men klockan 23.30 ringde mamma och berättade att personalen hade lämnat sjukhuset. Men pappa behöver hjälp med allt, han kan inte vara på sjukhuset själv. Så jag var tvungen att ringa akuten och dra i det, trots att jag var helt slut och skulle upp på morgonen och få i väg motvilliga barn till skolan och jobba.
Händelsen ger en liten inblick i hur det är att vara yrkesverksam anhörig.
– Jag funderar ständigt på vad jag borde eller inte borde göra. Ibland känner jag att jag skulle engagera mig politiskt, ibland har jag tänkt den omöjliga tanken att jag borde sluta jobba. Det kör runt i huvudet. Det är inte bara min pappa det gäller, det handlar också om att kunna avlasta min mamma, förklarar Josefine och tillägger:
– Jag bär på en ständig sorg och stress, men man måste hugga i, det är livet. Men politiska prioriteringar och besparingar är inte ”livet”. Det är uppenbarligen så här vi har kommit överens om att vi ska ha det, säger hon uppgivet.
Josefine har svårt att beskriva hur pressen att vara anhörig, förälder och yrkesverksam samtidigt påverkar hennes liv. Hennes pappa drabbades av Parkinsons sjukdom för 20 år sedan. Sedan dess har det gradvis blivit en oskiljbar del av även hennes liv och vardag.
– Jag vet inte hur min tillvaro hade sett ut annars. Hur hade det varit om pappa hade varit frisk, hade han och mamma gjort allt de drömde om? Pappa är en lekfull person, full av energi. Hade han passat mina barn, hade vi rest tillsammans? Det är svindlande tankar som känns så fjärran.
I stället lever Josefine med den ständiga vetskapen att det kan hända hennes pappa något när som helst.
– Jag vet att jag alltid måste svara när telefonen ringer eller ringa tillbaka väldigt snabbt.
För två år sedan fick Josefine veta att Malmö stad erbjöd anhörigstöd som hon var berättigad till. Hon har nu deltagit i en anhöriggrupp som har samtalat med varandra via digitala träffar.
– Det var väldigt givande och skönt att känna att jag inte är ensam. Vi fick tillfälle att prata om vår situation, vilket var både stärkande och viktigt. Men det var tre tillfällen. Jag skulle behöva träffa en sådan grupp kontinuerligt och hinna gå på djupet. Framför allt behöver jag känna att det fungerar för pappa på äldreboendet, så att mamma kan släppa ansvaret. Det skulle avlasta mig, mer än något annat.