Att kunna röra sig fritt och klara vardagen - eller inte

Trottoarkanter, busspåstigning och digitalisering kanske många inte reflekterar så mycket över i vardagen. För
andra kan det utgöra stora hinder för möjligheten att röra
sig fritt och klara sig på egen hand.

Spaning samlade tre seniorer och en expert i tillgänglig­hets­frågor på Mötesplats Dammfrigården för ett samtal om funktionshinder och tillgänglighet, i staden och livet i stort.

Tillgänglighet är ett begrepp som lyfts fram mer och mer – med rätta. Alla har inte samma förutsättningar att röra sig fysiskt, ta till sig information eller tolka omvärlden. Att utforma produkter, miljöer, program och tjänster så att alla kan använda dem utan anpassning kallas universell utformning (se faktaruta). Det är inskrivet i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och ligger till grund för Sveriges nationella mål för funktionshinderpolitiken.

Men hur är det omsatt i verkliga livet i Malmö? Märks det i vardagen att universell utformning är en grundbult för all samhällsplanering? Spaning åkte till Mötesplats Dammfrigården och samtalade med seniorerna Siv Edlund, 67, Birgitta Lindkvist, 76, Inga-Britt Jeppsson, 87 och rullstolsburen samt Sara Torres, 49, funktionsstöds- och tillgänglighetssamordnare i Malmö stad.

Hur upplever ni rent allmänt den fysiska tillgängligheten i staden?

Inga-Britt: Det finns mycket övrigt att önska, till exempel när det gäller övergångsställen och att komma in i butiker. Jag är hänvisad till de stora varuhusen, där jag kan köra in och ut. Men det är framför allt övergångsställena som är besvärliga. De är förvisso oftast avfasade så att jag kan rulla ut på gatan. Men det kan vara i mitten, medan knappen att trycka på är vid ena änden av övergångsstället. Det hinner ofta bli rött igen innan jag hinner över, för rullstolen är inte helt enkel att manövrera på små ytor.

Birgitta: Det där tycker man ju skulle vara en självklarhet!

Sara: Jag vet att kommunen kommer prioritera just övergångsställen det kommande året. Vi är medvetna om att den utmaningen finns.

Siv: Vid Erikslust kan man knappt gå! Där har man anlagt nya cykelbanor med kanter. Det gör att man riskerar att åka av kanten. Det kan även leda till stora problem för rullstolsburna, tänker jag.

Birgitta: Jag har lagt märke till att busschaufförerna är vansinnigt dåliga på att sänka ned bussen för att personer med rullstolar, barnvagnar och rollatorer ska komma av.

Inga-Britt: Jag har inte vågat åka buss sedan jag hamnade i rullstol för cirka tio år sedan. Men jag bor centralt och kan ta mig till de flesta platser i centrum, så jag behöver i allmänhet inte åka buss.

Sara: Tycker du att det har blivit någon förändring i staden under de här tio åren?

Inga-Britt: Det har blivit lite bättre, men det är fortfarande avfasningarna vid övergångsställena som är svåra. En plats jag alltid har retat upp mig på är sjukhusområdet. Där är det mycket höga trottoarkanter.

Birgitta: Det är ju lite märkligt, där av alla platser tycker man att det borde vara perfekt.

Siv: Jag är inte så glad över stöket från Regementsgatan till Limhamn, där man bygger om för en expressbuss. Jag har svårt att se behovet av en stor expressbuss på den sträckan.

Sara: Men det beror på vad man menar med tillgänglighet. En del tycker att stora bussar och tillgång till kollektivtrafik är bra tillgänglighet. För andra, som dig, begränsar det tillgängligheten. Det är ett bra exempel på hur svåra de här frågorna är.

Siv: Apropå buss, det måste vara svårt för en del att ta bussen. Man är hänvisad till appar och laddkort. Jag tycker det är för mycket teknik.

Upplever ni den digitala utvecklingen som ett hinder?

Siv: Jag tycker det. Vi blir allt mer tvingade att använda appar till allt. Jag är väl lite obstinat, men jag vill inte ha alla dessa appar som tvingar oss att köpa nya mobiltelefoner och surfplattor, vilka i sin tur kräver abonnemang.
Inga-Britt: Jag betalar alla räkningar med hjälp av mobilen, det fungerar bra. Men jag har jobbat på bank och lärde mig tidigt den nya tekniken och att använda dator och telefon.

Birgitta: Jag är god man till en kvinna som är 94 år. Hon har ingen mobiltelefon, inget bank-id, inget internet. Hon vill inte ha det och klarar inte av det. Jag har fått hjälpa henne så att de flesta räkningar betalas via autogiro. Vissa räkningar betalar hon via giroblanketter som faktiskt fortfarande finns! Det blir lite besvärligt, men vi har hittat lösningar.
Siv: Swish och bank-ID har jag, det är ett måste i dag. Men annars bojkottar jag många digitala tjänster.

Birgitta: Jag handlar en del tunga dagligvaror som vatten, kaffe och andra torrvaror via nätet och får det uppburet till min dörr.

Då har näthandeln gjort dagligvaror mer tillgängliga för dig?

Birgitta: Absolut, det är perfekt. Om jag bär tungt får jag problem med min höft som jag opererade för ett par år sedan. Jag bor på sjätte våningen, men hissen går bara till femte.

Sara: Det är ett exempel där man inte har tänkt tillgänglighet.

Birgitta: Jag har 21 trappsteg upp till lägenheten från hissen. När jag var nyopererad i höften fick jag gå med kryckor. Det var visserligen bra träning. Men det var svårt att röra sig på stan och gå av och på bussarna.

Inga-Britt: Min dotter bor också i ett märkligt hus. Jag kommer bra in i entrén och det finns hiss. Men huset har halvvåningar. Min dotter bor på våning 5,5, men hissen stannar på femte eller sjätte våningen…Så jag måste ändå lämna rullstolen i entrén och ta mig fram med mina käppar. Men det kräver att jag får hjälp av någon. När hon åker på semester kan jag därför inte hjälpa henne att vattna blommor till exempel.

Hur mycket jobbar ni med universell utformning* i Malmö stad?

Sara: Vi försöker samordna staden vad gäller tillgänglighet i dialog med de som har behovet. Vårt uppdrag är att särskilt främja personer med funktionsnedsättningar. De åtgärder man gör för dem blir i allmänhet bra för alla. Genom att jobba med universell utformning motverkar vi diskriminering. Universell utformning handlar om att redan från början tänka på att människor har olika förutsättningar.

Det kan inte vara helt enkelt?

Sara: Nej, det som till exempel är bra för personer med nedsatt syn, som tydliga kontraster, kan vara dåligt för personer med autism. Därför behöver vi jobba tillsammans med personer som har olika utmaningar.

Birgitta: Många av de här sakerna har jag tidigare inte tänkt på. Men nu när vi pratar om det blir det tydligt. Den knappen där, den hissen där – de kan ju utgöra hinder för en del.

Inga-Britt: Har man inte en funktionsnedsättning ser man inte hindren. Jag var till exempel på ett rehab. Där fanns en handikapptoalett. Det var bra. Men det gick inte att vända med rullstolen där inne. Så jag var tvungen att lämna den utanför och ta mig in utan. Och det var på ett rehab!

Sara: Jag tycker ändå att det har skett en förändring de senaste åren inom förvaltningarna. Nu möter vi inte längre frågan om varför, utan hur. Det är en förflyttning, men vi har massor kvar att göra eftersom samhället hela tiden utvecklas. Vi går aldrig i mål.

Tillgänglighet och funktionsrätt i Malmö

Läs mer om Malmö stad jobbar med tillgänglighet och hur du kontaktar funktionsstöds- och tillgänglighets­samordnarna.