Leva bredvid Parkinson: Inge blickar bara framåt

För Inge Nordqvist finns det inget före. När han träffade sin fru Lena hade hon redan diagnosticerats med Parkinson. Alltsedan dess har han försökt följa sitt motto: Nu är vi här – då gör vi det bästa av det.

– Jag hade önskat att anhöriga fick stöd att skifta tankesätt och fokusera mindre på hur det var innan och mer på vad man kan göra istället, säger Inge som i dag leder samtalsgrupper för anhöriga på Parkinson Malmö.

Det var i maj för snart tio år sedan. Inge Nordqvist hade fått problem med hjärtat och smärtor i kroppen och därför bokat in sig på ett rehabiliteringsläger i Montenegro. Det hade även Lena, som ett par år tidigare drabbats av Parkinsons sjukdom.

– En kväll knackade jag på hennes dörr och sa som det var: ”Jag gillar dig”.

Tre månader senare hade Inge Nordqvist, i dag 69 år, lämnat Stockholm och flyttat ner till Lena och lägenheten de köpt tillsammans i Malmö. Det fanns ingen tid att spilla.

– Du måste se till att ha det bra och roligt medan du kan och orkar. Så vi åkte på utlandsresor och vi gifte oss, säger Inge och ler med hela ansiktet:

– Barfota på stranden i Ystad.

Inge Nordqvist är systemutvecklare, men de sista åren i yrkeslivet arbetade han med olika coachingprojekt och funderade mycket på vilken betydelse tankar och förhållningssätt har för hur vi ser på livet. En av hans käpphästar är att skaffa sig kunskap och våga se och möta situationer och livsbetingelser för vad de är.

– För mig var det viktigt att läsa på om Parkinson, lyssna på poddar och föreläsningar. Ju mer man kan desto lättare är det att förstå och stötta. Många anhöriga jag träffat är lite rädda för det och vill exempelvis inte veta hur det kan komma att bli om tio år.

Inge följde tidigt med till Parkinsonförbundet. Lena var redan engagerad och snart även Inge.

– Det ger så mycket. Bara en sådan sak som att umgås med folk som förstår varför ens anhöriga kanske går konstigt eller flaxar med armarna. Och alla vänner man lär känna!

I dag är Inge en av dem som leder deras regelbundna samtalsgrupper. Att prata av sig och få lyssna till de andras historier betyder mycket, konstaterar han.

– Vi delar med oss av tankar, tips och lösningar och diskuterar exempelvis hur mycket man ska eller inte ska hjälpa den som har Parkinson.
Inom vården är man bra på att hantera själva sjukdomen, men inte det psykiska måendet hos vare sig den sjuke eller de anhöriga, menar Inge.

– Jag hade velat att man fick psykologisk hjälp och att anhöriga fick stöd kring sättet att tänka kring hur sjukdomen förändrar livet.

Själv kände han ju inte sin fru innan hon fick sin diagnos. Men sjukdomsbilden förändras över tid och ställer en inför nya omställningar längs vägen.

– Istället för att tänka att det är kört, att nu kan vi aldrig mer göra det ena eller det andra, gäller det att hitta lösningar och nya intressen.

Han berättar att Lena just har börjat måla och han själv, som var en inbiten lindy hop-dansare innan han fick muskelbesvär, börjat göra musik och skriva låttexter. En ny passion som han kan syssla med i lugn och ro hemma i marklägenheten i Tygelsjö där de numera bor.

Inge Nordqvist vill inte lägga vikt vid sådant han själv kan uppleva som tungt att hantera. Men efter en stunds funderande berättar han att det ibland kan kännas som att det är mycket som hänger på honom. Lämningar och hämtningar, inköp och matlagning och renoveringen som, betonar han, han själv har tagit på sig. Saker han visserligen gillar, dygnet har bara för få timmar.

– Lena har rullator och kan egentligen göra det mesta. Jag vet att många tänker annorlunda, men jag tycker att det är bättre att jag hjälper till, eller gör det själv, så att hon kan spara sin energi och lägga kraften på det som är roligt.

Det kan vara allt från att sjunga i Parkinsonförbundets kör, spela boule, åka på bussutflykter och delta i möten till att bara gå ut i solen en stund.

– Det gäller att hitta sätt att ha det bra tillsammans.