Zeljka och Sheik jobbar med det omätbara

Dokumentärfilmen Det omätbara gick i höstas upp på biograferna och fick stort genomslag. Filmen lyfter fram det många gånger osynliga arbete som utförs i omsorgen.

Zeljka Perisic och Sheik Al Khaled på hemtjänsten Folkets hus medverkar båda i Det omätbara.

– Det är ett underbart jobb. Jag är bara ledsen att det inte uppskattas mer av samhället, säger Zeljka Perisic.

I filmen Det omätbara uppmärksammar Malmöfilmaren Nils Petter Löfstedt förskolelärare, personliga assistenter, vårdbiträden, undersköterskor och alla andra som arbetar inom förskola, LSS och äldreomsorgen. Filmens undertitel ”Utan omsorg stannar allt” förklarar filmens ärende. I filmen säger Zeljka Perisic, som är undersköterska: “Här i Sverige säger föräldrarna till sina barn: om du inte jobbar hårt i skolan så hamnar du i hemtjänsten. Så det betyder ingenting fint, eller hur?” Under vårt samtal utvecklar hon sitt budskap.

– Våra yrken är inte värderade av samhället. En vanlig arbetare kan tjäna dubbelt så mycket som oss inom omsorgen. Vi har dåligt betalt även jämfört med resten av världen. Därför vill inte ungdomar jobba inom omsorgen i dag.

Zeljka Perisic kommer från Bosnien där hon är utbildad till både jurist och sjuksköterska. Ändå stannar hon inom äldreomsorgen.

– Jag älskar att jobba med människor och här känner jag mig uppskattad. Häromdagen stannade en äldre man på stan för att tacka mig, för att vi finns. Resten av den dagen och även nästa var jag jätteglad. Sådant betyder väldigt mycket, säger hon och fortsätter:

– Att ta hand om äldre, det är jätteviktigt! Om inte vi gör det, vem ska då göra det? Det är som det sägs i filmen – utan omsorgen stannar Sverige. Medan andra går iväg och tjänar sina pengar tar vi hand om deras barn och föräldrar.

Sheik Al Khaled kom till Sverige från Syrien 2015. Han fick först jobb som köksbiträde på Mathildenborgs kök men blev sedan arbetslös. Efter ett år fick han en arbetsmarknadsanställning på hemtjänsten Folkets hus och gick som praktikant bredvid Zeljka. Förra året övergick det i fast anställning som vårdbiträde. Nu ska han plugga vidare till undersköterska, en utbildning som det finns möjlighet att gå under betald arbetstid.

– Jag tycker om att jobba med människor och hjälpa gamla som är ensamma. Ett jobb är också det bästa sättet att lära sig språket, säger han.

Båda är överens om att det är viktigt att kunna svenska när man jobbar inom omsorgen.

– Men det handlar också om bemötande och beteende, det är lika viktigt. Att säga något fint och vara glad mot dem man kommer hem till, förklarar Zeljka.

– Många saknar både familj och barn. Vi kan vara den ”familj” som kommer och besöker dem, säger Sheik.

Nils Petter Löfstedt gav inga instruktioner till Zeljka och Sheik när han filmade. Han fanns bara med som en fluga på väggen.

– Han följde mig under kanske sju dagar. Egentligen är det inte så roligt att någon filmar medan man jobbar. Men jag glömde bort kameran redan efter första dagen. Tredje dagen visste vi inte ens att han skulle komma, berättar Zeljka.

Just den dagen minns hon som jobbig, med för lite personal och där Zeljka och Sheik var tvungna att täcka upp för annan personal som var sjukskrivna.

– Vi har inte alltid vikarier som kan ersätta och är ofta för få. Jag får ont i magen när vi inte kan ge den kvalitet vi vill. När man har 20-24 besök per dag, mot normalt 15-16, är det svårt att göra ett bra jobb. Det gör ont i hjärtat när man lämnar någon och ser att den personen hade behövt att vi stannade en stund till, säger Zeljka.

– När vi måste täcka upp för varandra är det svårt att få tid att prata och vara social med de äldre. Ibland har vi bara 15-20 minuter på oss att laga frukost, duscha och bädda. Det är inte mycket, förklarar Sheik.

Trots vissa dagar med stress och frustration över att inte kunna lägga den tid de vill på varje person de besöker, tycker båda att jobbet är utvecklande och känns meningsfullt.

– De äldre har tagit hand om oss en gång i tiden. Någon måste ta hand om dem nu. Det värmer i hjärtat när jag känner att en äldre vi besöker är nöjd. Jag blir lycklig av att kunna göra deras dagar bättre, säger Zeljka.

Zeljka och Sheik nickar instämmande när filmens titel, Det omätbara, kommer på tal. Den fångar innebörden av deras yrken på ett bra sätt, menar de.

– Det stämmer ju! Hur mäter du den känsla vi lämnar efter oss? Det här är inte som att producera tandkräm eller något annat. För vad är det jag producerar egentligen? undrar Zeljka retoriskt och slår fast:

– Detta går inte att mäta.