Trådar av minne, motstånd och läkning. En vandringsutställning av Belgica Castro Fuentes.
Under hela sommaren kan du ta del av Belgica Castro Fuentes fantastiska arpilleras.
En arpillera, som betyder säckväv på spanska, är en färgglad lapptäckestavla som huvudsakligen tillverkas av grupper av kvinnor (även känd som arpilleristas). Konstruktionen av arpilleras blev populär i Chile under Augusto Pinochets militärdiktatur (1973–90).
Mitt namn är Belgica Castro Fuentes, och mitt liv är vävt med trådar av frånvaro, kamp och hopp. Vid 19 års ålder, mitt i den öronbedövande tystnaden under Pinochets diktatur i Chile, lärde jag mig mer än bara en teknik: Jag lärde mig att förvandla smärta till konst. Det var i de där hemliga verkstäderna, omgivna av kvinnor vars ansikten återspeglade samma rädsla och raseri som mitt, som mina första arpilleras föddes. Vi var hustrur, mödrar, döttrar, systrar till försvunna fångar, förenade av frånvarons smärta.
Broderi blev vårt hemliga språk. Med nålar istället för röster, och tygbitar som slitits från kläderna på dem som inte längre var bland oss, sydde vi minneskartor. Varje stygn var ett hjärtslag, varje tygbit – en sliten skjorta, en barnklänning – en intim relik som skrek: "De var här, vi älskade dem här." Det var inte bara terapi: det var en politisk handling. Medan regimen försökte utplåna dem, broderade vi dem i ljusa färger och förvandlade säckväven till vandrande vittnesmål om sanningen.
Under de mörka åren blev konsten en skyttegrav. Det räckte inte för att överleva; vi behövde existera. Det är därför vi, tillsammans med Violeta Parras sång och dans, skakade av oss dammet från räderna; våra skapelser korsade gränser. Varje arpillera hade ett unikt budskap, som fördömde arbetslösheten som kvävde familjer, hungern som krossade kroppar, de ändlösa nätterna av väntan framför tomma baracker.
Under årens lopp tog jag med mig detta arv av motståndskraft tillbaka till Malmö, en stad som omfamnade mig med sitt nordiska ljus och sina vintrar lika långa som sorg. Sedan 2015, på Barnen scen, Folkets Park och Bibliotek Garaget, har mina workshops blivit härbärgen för migrantkvinnor vars berättelser resonerar med mina. Jag lärde tekniken till syriska mödrar som broderade Eufrat i blå ull, till svenska kvinnor som vävde gula blommor på fält av grått tyg, till colombianska kvinnor som sydde fåglar utan bo. Tillsammans upptäckte vi att nålar också kan sy fast sår från exil.
Mina arpilleras har rest med mig: Norge, Kanada, Kuba firade dem som hymner om latinamerikansk solidaritet. I USA, och i Chile, där allt började, är de idag flaggorna för en generation som inte glömmer.
Men min största prestation ligger inte på museer. Den är i händerna på en somalisk flicka som broderade en rökfri sol för första gången i Malmö, eller i famnen på en mapuche-mormor som kände igen samma symboler för sitt folk i mina tyger. Jag vet att varje stygn förblir en troshandling: så länge det finns trådar, kommer det att finnas berättelser som trotsar glömskan.
Rosengårdsbiblioteket invigdes under 2023.
Plats Rosengård Centrum, Dicksons v 6, 213 68 Malmö