I sömnadssalen i ABF:s lokal ”Mosaiken” på Porslinsgatan sitter sju personer tillsammans med konstnären Eva Persson och broderar. De deltar i konstprojektet ”Känner du igen dig?” där undersköterskorna berättar historier från sitt yrke genom tygapplikationer. De kommer även djupintervjuas om sina upplevelser för framtida dokumentation av tiden under pandemin.

Deltagarna från äldreboendena Kasper och Trevnaden sitter försjunkna i sitt handarbete, men när vi börjar prata om deras respektive verk blir det snabbt diskussion om hur pandemin har påverkat dem både i deras yrkesroll och privat.

Att sätta på sig en mask

Anna Bednarska är upptagen med att sy fast en ansiktsmask i papper på ett ansikte i tyg. Figuren har en stor röd näsa som skvallrar om att det är en clown, men kroppen är klädd i ljusblå arbetskläder som inom vården. På ansiktsmasken målar Anna ett stort clownleende. Hon berättar att det är en metafor med flera olika betydelser.

– Det kändes ibland såhär - som att man tog på sig en clownmask på jobbet. Man var gömd bakom sin ansiktsmask. Men även en annan mask, man försökte att inte visa brukarna att vi också var rädda. Och likt en clown är min uppgift att lugna och göra de boende glada, och alltid sprida glädje, säger Anna.

Shirin Mahmoud sitter vid sidan om Anna. Hon förklarar vidare att situationen blev ytterligare komplicerad eftersom de äldre har en demenssjukdom.

– Med vår mask på såg de bara ögonen. De kände inte igen oss och vissa blev rädda. De flesta fick mycket ångest. Det var en jobbig tid, säger Shirin.

– De förstod inte varför de inte fick lämna sina rum. En av de kvinnliga boendes pappa hade varit med under spanska sjukan så hon hade viss förståelse för vad pandemi var. Men det är svårt att visa och förklara att ”jag gör detta för att skydda dig”, säger Molly Rokka.

40 år sen sist

Gruppen träffas sex gånger i ungefär 2 timmar. Resultatet ska bli en skärmutställning som kommer visas upp på olika håll runt om i Malmö. Konstnär Eva Persson leder gruppen och lär ut olika tekniker. Det finns inget krav att man ska kunna sy utan det är fritt fram även för nybörjare.

– Jag tycker vanligtvis inte om handarbete. Jag gjorde det i skolan men jag har inte rört det på mer än 40 år. Men nu tycker jag det är väldigt fint. Vi är alltid fullt upptagna på jobb, men nu har vi en stund tillsammans. När händerna är upptagna är det lättare att prata, säger Shirin.

Jordklotet symboliserar

Aynur Peker berättar att hon hade svårt att bestämma sig för vad hon skulle välja att brodera. Efter att ha blivit inspirerad av en dikt landade hon slutligen i att hon ville utforska sina spirituella tankar kring pandemin. Hennes broderi föreställer ett jordklot med ett öga i mitten med en tår.

– Jag började fundera över ”varför händer det här? Vad ska vi lära oss av det?”. När vi blev isolerade och inte kunde påverka naturen längre såg vi att miljön blev bättre och vattnen blev klarare. Jag tänker att världen skickar oss ett meddelande. Den vill säga oss något, den vill att vi ska vakna.

Lolita Karimova sitter bredvid Aynur och broderar även hon ett jordklot. Men hennes har istället boxhandskar på sig och är redo för strid. Hon vill gärna fokusera på det positiva som trots allt skett under pandemin, och påtalar hur viktigt hon tror det är att inte fastna i jobbiga tankar.

– Jag tror vi uppskattar varandra mer nu som team. Vi kämpar för att hålla igång aktiviteter för våra äldre. Jag var själv sjuk länge, men jag blev frisk och jag lever. Man måste kämpa vidare, hur ska vi annars kunna leva? Och om det är någon som klarar det, så är det vi!