Stefan Zablocki - förintelseöverlevare

Stefan Zablocki, femte från vänster i främre raden, vid klassfotografering på Högre Tekniska Lärkoverket i Malmö år 1953.

Stefan Zablocki (1930–2024) var förintelseöverlevaren som kom till Sverige 1945 och så småningom utbildade sig till ingenjör vid Högre Tekniska Läroverket i Malmö. Idag heter den skolan Pauliskolan. Zablocki kom att bli en flitig föreläsare om sin livshistoria och vi vill gärna dela denna historia vidare.

"Det är inte jag som är viktig, det viktiga är att det jag har att berätta förs vidare, att påverka de unga, att de tar till sig och reagerar." (Stefan Zablocki, 2016)

Uppväxten - Łódź (1930)

Stefan Zablocki föddes 1930 i den polska staden Łódź, men han definierade sig inte som polack utan som jude. Han växte upp med sina föräldrar, där fadern drev ett sidenväveri i staden. Omgivningen och livet präglades i stor utsträckning av ett judiskt sammanhang för familjen.

När andra världskriget inleddes, tvingades familjen att ta med sig det de kunde och flytta till staden Kielce, där Stefans farföräldrar bodde. Färden var kall, hemsk och olidlig. Även 70 år senare kände Stefan fortfarande av stickningar i fötterna som ett resultat av de förfrysningar han ådrog sig under den resan.

Ghettot - Kielce (1940–41)

I Kielce bodde de inledningsvis hos Stefans farmor och farfar. Under 1941 blev familjen tvungna att flytta in i ghettot i Kielce. Nazisterna hade skapat ett stängt judekvarter omgivet av vakter och murar. Snart kom information om att det fanns arbete österut, men ghettot omringades av SS, och efter tre dagar tömdes det. Stefans pappa lyckades få jobb i en fabrik.

Det började byggas baracker med taggtrådsstängsel vid fabrikerna, och en dag fick de order om att samlas på en stor plats. Plötsligt tog någon tag i Stefans krage och drog bort honom. Tillsammans med två av sina kamrater hamnade han i ett tomt hus. De smög sig upp och gömde sig i en takkupa. Där hörde de hur folk marscherade bort, hur människor skrek och grät, både barn och vuxna, innan lastbilar körde i väg. Sedan blev det tyst.

Efter några dagar vågade de sig ner från takkupan till vinden, där de fortsatte att gömma sig under flera dagar. En dag hörde de någon tala jiddisch i trappen. När de såg tre judiska män, utan att upptäcka några vakter, ropade de på dem för att få hjälp. Männen återvände till lägret men kom sedan tillbaka med en vagn för att smuggla Stefan och hans två vänner till de andra vuxna i lägret.

Koncentrationsläger – Auschwitz och Braunschweig (1944–1945)

1944 stängdes fabriken och lägret stängdes, de lastades upp på godsvagnar och fick resa långt, tills de kom till Auschwitz-Birkenau. Vid ankomsten till Auschwitz separerades Stefan och hans pappa från Stefans mamma, då hon hamnade i kvinnolägret. Stefan beskriver Auschwitz som ett rent helvete, han tackade för varje timme han levde då han tog livet timme för timme. Stefan överlevde med hjälp av “tur, massor med tur, ännu mer tur och en liten del skicklighet”. En transport från Auschwitz skulle avgå med arbetare mot västra Tyskland. Stefan och hans pappa blev utvalda till en lastbilsfabrik utanför Braunschweig. Där jobbade de 12 h om dagen.

De allierades invasion i Normandie och Sovjetunionens närmanden i öst hade inte nått Stefan och de andra som arbetade på fabriken i Braunschweig, men i mars 1945 började fronten närma sig fabriken. Eftersom det fortfarande var viktigt för Nazityskland att göra sig av med judarna fick de då marschera tre mil till Watenstedt. I Watenstedt lastades de in i boskapsvagnar med 100 man i varje vagn och transporterades österut.

Frigivningen – Ravensbrück (1945)

De kom fram till koncentrationslägret Ravensbrück, och där fick de Röda Kors-paket med förnödenheter. De var där i ungefär en vecka i början på maj 1945.

Men en morgon när de kom ut ur barackerna hade vakterna flytt och i stället såg de konstiga fordon, amerikanska jeepar fyllda med amerikanska soldater. Fångarna var för trötta, sjuka och hungriga för att ens visa glädje, men de blev väl omhändertagna. Till en början fick de mycket lite mat och fick inte lämna platsen, efter hand ökade maten varje dag tills en dag när en sergeant sade till Stefan, “Nu får du äta så mycket du vill”. De som hade fått äta fritt hade nämligen ätit mycket mer än vad deras misshandlade kroppar klarade av och hade dött då de inte klarade av att hantera det.

Delen av Tyskland som Stefan befann sig i skulle falla under sovjetiskt inflytande så de amerikanska soldaterna flyttade fångarna till en uppsamlingsplats för f.d. fångar utanför Hamburg. I statsdelen Wandsbek i Hamburg fanns en gammal övergiven cigarettfabrik där Stefan tillsammans med en del andra fångar bosatte sig. En dag fick Stefan reda på att f.d. fångar kunde få åka till andra länder, som Schweiz och Sverige. Förhoppningen var att lyckas få sin pappa till en av dessa länder, men för att inte göra pappa besviken berättade Stefan inget om hans planer. Men till slut kom de båda till det svenska uppsamlingslägret i Lübeck. Där blir de väl omhändertagna, tvättade, kramade och får mat innan de får plats på ett fartyg.

Sverige (1945 -)

Ett Röda Kors-fartyg blir ledda av två minröjare över Östersjön till Malmö hamn där de angör den 26/7 1945. Stefans pappa var fortsatt sjuk så i Sverige förflyttas de till allmänna sjukhuset i Malmö. Där träffar Stefan två kvinnor från Kielce som berättar att hans mamma också är i Sverige. Hon hade kommit till en flyktingförläggning utanför Norrköping men åkte sedan ner till Malmö för att återförenas med sin familj. Stefans pappa fortsatte vara inlagd på sjukhuset ett tag och Stefan började gå i skola. Han hade gått knappt tre år i folkskola i Lodz och fick nu först gå en månad på folkskola, sedan på Malmö realskola för gossar för att avslutningsvis skaffa sig en utbildning på Högre Tekniska Läroverket i Malmö som ingenjör. Idag heter den skolan Pauliskolan.

För att leva vidare med det som inte går att förstår gör alla på olika vis. Flera som har levt i läger, lever sen hela sitt liv i läger, de läser alla böcker och ser alla filmer. Sådan var inte Stefan, han åkte till skolor och berättade sin berättelse för att föra den vidare.