Förbjuden musik genom historien
Redan den grekiske filosofen Platon argumenterade, runt år 375 före vår tidräkning, utförligt för vilka instrument och rytmer som borde förbjudas i den mönsterstat han ville bygga. Det var dock inte musiken eller instrumenten i sig han såg som problematiska utan de aktiviteter som förknippades med dem, inte minst alkohol och sex. Att det oftast handlat om aktiviteter som associerats med musik, snarare än själva musiken i sig, har sedan varit en återkommande princip i musikcensurens historia.
Anledningar till musikcensur
Den vanligaste anledningen till censur av musiktexter är på grund av att texterna kritiserat en maktinstans. Anledningarna till att konflikter mellan makthavare och musiker uppstått har varierat under historiens gång. Men ett upplevt hot mot olika former av makthavare har varit den återkommande faktorn.
Några vanliga utövare av musikcensur har varit regeringar – eller andra politiska makthavare, religiösa auktoriteter, massmedia, affärsdrivande verksamheter, skolor eller släkt och familj. Detta har legat till grund för förtryck av musikinriktningar utifrån t ex en nationalistisk, rasistisk, traditionalistisk eller sexistisk grund.
Det räcker att uppsöka den självständiga organisationen Freemuses hemsida som löpande identifierar de försök till censur som alltjämt görs för att se att detta inte är ett avslutat kapitel.
Ett av de mer allvarliga exemplen på senare tid är den islamistiska terrororganisationen ISIS mord på en irakisk tonåring 2016, för att denne hade lyssnat på västerländsk popmusik.
Följder av musikcensur
De grövsta följderna som drabbat musiker är avrättningar, fängelse eller tortyr. Böter eller förbud mot uppföranden eller uppspelning av musiken tillhör de mer vanliga.
Att se till att musiker förlorar möjligheten att försörja sig på sin musik har även visat sig vara ett effektivt medel för att få musiker att utföra självcensur, det vill säga undvika att agera provokativt mot makthavarna och tysta sig själva.
