Det finns en kort sekvens i Bo Widerbergs debutfilm Barnvagnen från 1963 som jag ofta återkommer till, i såväl tanke som text. Filmens huvudperson Britt (Inger Taube) går över Stadionområdet tillsammans med sin lillebror Staffan (Bill Jönsson), på väg till det nybyggda Lorensborg, dit familjen flyttat från ett av stans nedgångna, omoderna områden som snart ska rivas.

Det är ett klipp mer än en scen. Men i fonden bakom dem hinner man skymta några träd, kanske buskar, och i mitt minne harvar också en traktor fram där, med fåglar hängande i luften bakom.

Något år senare flyttade min mor och jag in i en tvåa på den åkerlappen, i ett område som döpts efter lantbruket. Borgmästaregården. Från balkongen kunde vi följa odlingssäsongerna och traktorns fortsatta framfart på bara några meters håll. Strax skulle ett affärscentrum komma upp uppföras där den plöjde fåror.

Från köksfönstret kunde vi se flyttlassen anlända. Här kom de som måndag morgon cyklade till Kockums, Cementgjuteriet, Strumpan, kalkbrottet. Rekordår. Staden och dess industrier skrek efter arbetskraft.

Fem år senare flyttade vi vidare till en större lägenhet på andra sidan det nu uppförda affärscentrumet. Traktorn kunde vi fortsatt både höra och se. Jag växte upp på gränsen mellan stad och land. Likadant var det för våra barn, när de kom till världen på andra sidan millennieskiftet. Landets bästa åkermark växlas gång på gång in till bostadslängor och hyresområden.

Kanske är denna nybyggaranda en del av Malmös själ. Det är i varje fall vad jag kommer att tänka på när jag ser George Oddners bilder från en stad i omvandling, på väg mot moderniteten. Av en händelse tagna samma år som Barnvagnen hade premiär.

Oddner har rest världen runt med kameran i en rem om nacken. Nu riktar han den mot staden där han bor, mot det som är på väg att formas till vår hemstad.

Vore det inte för att jag av en slump råkar känna igen ett eller två av husen, hade jag inte kunnat säga att detta är Malmö. Till det saknas lätt igenkännbara landmärken, stadens kännetecken. Vilket väl säger något om de här områdenas identitetslösa karaktär. Anonyma huskroppar omgivna av leråkrar eller vajande fält. Det hade kunnat vara Kiev eller Vilnius, Frankfurt eller Moskva. Det hade kunnat vara var som helst i ett Europa som ännu återuppbyggdes efter kriget.

Men däremot hade jag med säkerhet kunna säga att fotografen heter George Oddner, även om jag inte vetat det. Den oddnerska tonen känns igen från hans andra dokumentärreportage, och även från hans modefotografi från femtiotalet.

Eller som han själv uttryckte det: ”Modefotograferande har lärt mig att reducera, att hålla mig till sak.”

Den reduktionen har gjort hans bilder unika på så vis att de motsägelsefullt nog är både nära och distanserade på samma gång. Nära till människorna, distanserade till miljöerna. Ja, till och med en kliché som den lilla människan skildrad i den stora framrullande samhällsutvecklingen är på plats här, fast inte som just kliché, utan som ovedersäglig fakta.

Det är lätt att missa fotografens särpräglade kontakt med de porträtterade på de här bilderna, eftersom det är arkitekturen och bostadskomplexen som vi först reagerar på. Men titta en gång till, på hur Oddner fångar människorna, sätter dem i centrum, titta på perspektiven, på hur han hukat eller gått ner på knä för att möta barnen på deras nivå. Det är den ensamma kvinnan som går med ryggen mot kameran som han får oss att identifiera oss med, eller med pojken på elskåpet, mammorna med barnvagnar.

Inkännande porträtt mot en fond av betong.

Titta sedan på byggnaderna.

Det är lätt att så här på sextio års distans se på bostadshusen med oförstående, rentav fördömande blick, nu när miljonprogramsområdena oftast kommit att representera något annat än det moderna samhället. Vi har ju facit.

Nej, det är inte vackert nu, och det var inte vackert då. Men betänk att vi fortfarande befann oss i efterkrigstid, ett nytt samhälle var på väg att resa sig. Omkring en tredjedel av befolkningen saknade tillgång till WC och varmvatten i bostaden. Trångboddheten var utbredd. Inflyttningen till städerna exceptionell.

På helgerna tömdes gårdarna på ungar. Vi som växte upp i gränslandet mellan stad och land for och hälsade på hos morföräldrar och farföräldrar på den skånska landsbygden.

Vi fick det bättre. Blev en rik nation. Social ingenjörskonst tryckte tillbaka fattigdomen. Misären byggdes bort. Men något gick också förlorat på vägen mot moderniteten. Kontakten människor emellan förändrades när byar staplades på höjden och hissen ersatte torget. Avstånd i stället för närhet.

Kanske var det just den förlusten som George Oddner tidigt såg och fångade på en sextiondels sekund.

Text: Torbjörn Flygt

Projektet Levande bottenvåning är ett fotoarkiv över ett föränderligt stadslandskap. Öppningar som försvunnit, dörrar som stängts för gott, butiker som blivit privata bostäder och entréer som blivit tysta betongväggar.

Stadens miljöer utgöt en slags dokument över tidigare användning och beslut om stadens framtid, ett underlag till urbanarkeologi i vardagsmiljö. Vad kan de berätta för oss? Berättar de en historia om en stad som fanns här innan vi kom hit? En historia om ett annat liv som kunde levts här, en levande stad som funnits men nu är borta.

Staden har alltid varit en arena för utbyte av varor, kunskap och idéer. Tidigare skedde utbytet ofta direkt på stadens gator och torg. Efter bilens intåg kom gaturummen att domineras av trafik samtidigt som de sociala och kommersiella ytorna flyttade inomhus, ofta till en plats direkt invid gatans rum, i husens bottenvåningar.

Idag är de levande bottenvåningarna inte lika självklara - detaljhandeln digitaliseras och trygghetsiver bygger allt högre murar kring innerstadens boendemiljöer. Förstadens centrumanläggningar byggs om till bostäder och i innerstaden slipper gärna bostadsrättsföreningarna krångliga lokalhyresgäster.

När nya stadsdelar planeras pratas det nästan alltid om vikten att skapa ”levande bottenvåningar”. Det ska vara tätt mellan entréerna och butiker i varje gatuhörn – precis så som många delar av våra centrala städer en gång såg ut. Om de eftertraktade bottenvåningslokalerna kommer till är lokalhyran ofta så hög att de blir stående tomma eller endast kommer att inhysa stora kedjor och mäklarfirmor.

För att ytterligare komplicera situationen ser vi nu som en följd av pandemin en påskyndad butiksdöd och att boende börjar fly de urbana miljöerna för förorternas trygga gleshet. Resultatet riskerar att bli ett än mer anonymt och fragmenterat stadslandskap. En situation som framtidens urbanarkeologer kommer att ställa vår samtid till svars för.

CSAM

Centrum för studier av markanvändning (CSAM) är ett undersökande kollektiv med bas i Malmö. I skärningspunkten mellan konst, politik och arkitektur arbetar CSAM för att problematisera och visualisera konsekvensensa av gepolitiska förändringar på likal nivå. CSAM består av Åsa Bjernell, Victoria Percovich och Karl Landin.