Att leva nära någon med demenssjukdom är ofta både svårt och ensamt. Att träffa andra i samma situation kan betyda mycket. Sommarens promenader för anhöriga i Pildammsparken ger en bra möjlighet.

Text: Tobias Christoffersson, Vårt Malmö

Sex kvinnor har samlats vid Margaretapaviljongen en onsdag klockan tio. Det är Gunilla och Kerstin vars män har alzheimer. Det är Christina och Karin vars män har långt framskriden Parkinson.

Alla fyra har de en livskamrat som de tar hand om, på olika sätt, och en livssituation som inte blev som det var tänkt. Här är också Karin Skogmark och Marie-Louise Zaar, anhörigkonsulenter som leder dagens promenad.

– Det är fritt att prata om vad man vill och hur mycket. Det viktiga är att du som anhörig får känna att du inte är ensam i din situation, säger Karin Skogmark.

Berätta och känna igen

De går två och två, in i bokarnas skugga. Trevande frågor blir till allt livligare samtal. Berätta. Lyssna. Känna igen. Jämföra.

– Demenssjukdomen är ju en process. Ett av de sista stegen är att man inte kan bo ihop längre. Min man flyttade till eget boende för en månad sedan och nu bor jag själv, för första gången i mitt liv faktiskt, berättar Christina.

Gemenskap

Ut i solen på Tallriken berättar Kerstin om sin mans växelboende: han bor tre veckor hemma och en vecka på ett boende.

– Man har skuldkänslor veckan han är borta, men du måste tänka på dig själv också. Och de tre veckorna han är hemma har jag ju bara fokus på honom. Vissa dagar är bättre,
andra sämre.

Promenaden är i lugn takt men en och en halv timme förflyter raskt. De är tillbaka vid paviljongen igen. Karin, som
varit med för första gången:

– Jag kom hit i dag för att jag kände mig ensam, och för att jag vill veta mer: hur löser andra det? Men jag fick inte bara kunskap utan också gemenskap en stund och det är jag glad för.