”Jag blev väldigt bra på att klara mig själv”

Therése Granwald växte upp på Gotland med sina föräldrar och storasystern Kate, som fick en hjärnskada när hon föddes. Den 6 oktober besöker Therése Malmö stadsbibliotek, för att berätta om sina erfarenheter som anhörig.

När Therése Granwald var liten jobbade mamman natt och pappan på dagarna. På dagarna tog mamman hand om Therése och hennes 17 år äldre syster Kate.
– Vi hade ingen avlastning, förutom några veckor på sommaren då vi var hos mormor och morfar. Jag fick höra att min syster var annorlunda och speciell, att hon är som en liten flicka och att hon kommer vara det hela livet. Och jag tyckte det var helt perfekt för jag och min syster var bästa vänner, skrattar Therése.

När Therése började skolan öppnades en helt ny värld för henne. Hon började lära sig saker som hennes syster Kate inte kunde. Som klockan, att cykla och läsa svårare texter.
– Från att jag känt att det var vi mot världen började jag känna att jag växte om henne och jag såg att det gjorde ont i henne. Jag kände att jag gjorde henne illa och ville hålla bra saker hemliga för att inte såra henne. Jag firade inte mina framgångar.

”Ingen vuxen frågade hur jag mådde”

Därför började Therése ta mindre och mindre plats. Hon försökte göra sig så smidig som möjligt - både när det var svårt och när det gick bra för henne. Hon blev väldigt bra på att klara sig själv och utåt sett verkade det också så. Men på insidan kände Therese sig ensam, ledsen och orolig.
– Jag skrev i min dagbok att ”imorgon kommer allt att vara bättre”. Jag tänkte mycket på hur det skulle bli bättre men pratade aldrig med någon om det. I efterhand kan jag tänka på att det inte fanns någon vuxen i min närhet som frågade mig hur jag mådde.

”Jag tänkte att jag borde ha gjort mer för att hjälpa henne”

När lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) kom 1993, förändrades familjens liv. Kate fick stöd från samhället som gjorde att hennes liv blev väldigt mycket mer innehållsrikt. Det innebar en stor frigörelse, både för Kate och för resten av familjen. Men när insatser drogs in och hon tvingades flytta mellan olika verksamheter, vände det för Kate och hon började må sämre.
– Under flera år befann vi oss i fritt fall. När hon mådde sämre och sämre tänkte jag att jag borde ha gjort mer för att hjälpa henne. När jag blev utmattad och hade kontakt med vården var det ingen som sa att jag kanske borde prata med någon utifrån min roll som anhörig. Det var först när jag mådde bättre som jag själv sökte fram information om anhörigstöd.

När pandemin kom 2020 tvingades Kates boende hålla stängt för besök under 1,5 år. Det gjorde det svårt för systrarna att ha kontakt.
– Då var jag så frustrerad och det var då jag började skriva boken. Det var stort att få sätta ord på allt. När Kate fick se boken blev hon glad, vi firade med kexchoklad och Yatzy-turnering.

”Jag önskar att jag fick vara bara syster”

För Therése har det varit svårt att hitta en balans mellan det hon inte har makt att påverka och att kunna agera för att göra saker bättre för Kate. Therése resa för att kunna säga nej ibland och att uttala vad som är bra för henne själv har varit lång. Idag kan hon säga nej till att ta på sig saker som hon vet att hon inte kommer kunna påverka eller ändra.
– För många leder rollen som anhörig till utmattning. Någon måste fylla i och då kan man som anhörig känna ett stort ansvar för det. Jag går i anhöriggrupper och det har gjort jättestor skillnad för mig. Att bara få prata med andra syskon och anhöriga och att kunna säga att det är ok att känna att man inte orkar är värdefullt.

– När jag var yngre sa min pappa alltid att jag inte hade något ansvar, men som lillasyster känner jag Kate på ett sätt som andra inte gör och jag ville också hjälpa till, även som barn. Jag önskar att jag hade fått vara bara hennes syster och att samhällsstödet var tillräckligt, men de saker jag kan ändra gör att jag känner hopp.