Se mig i ögonen och jag ska säga dig vem du är
Av Marie Lundquist
Hur fånga ett av människans alla otaliga ansikten och låta detta enda inrymma också alla de andra? I den frågan sammanfattas måhända porträttkonstnärens hela dilemma. Själva ordet porträtt kommer av latinets pro ´traho: dra fram, frambringa, uppdaga. Vem är det då egentligen som dras fram ur sitt eget inre och visas upp med fotografins ljuspenna?
Många av de porträtterade på Georg Oddners bilder är kända ansikten. Det gör dem svårfotograferade. Betraktarens inre, förutbestämda bild av personen i fråga, ställer sig framför kameran. Fotografen måste hitta en annan och överraskande vinkel. Människor som blivit avbildade många gånger i yrkesmässiga sammanhang har också en förmåga att ta på sig ett speciellt ansikte just för fotograferingstillfället. Ett ansikte som förmodas vara privat, men istället har till uppgift att skydda det privata från insyn. Det är därför bilden av Monica Zetterlund är så genial. Hon är avbildad precis i det ögonblick hon riktar blicken och intresset åt ett annat håll än fotografens. På så vis blir hon paradoxalt nog mer synlig.
Den moderna porträttkonsten utvecklade under 1600-talet med psykologiskt inträngande avbildningar. Många av porträtten från den holländska guldåldern utfördes av assistenter som deltog i produktionen. Mästaren själv målade i allmänhet endast modellens ansikte och händer. Också i Oddners bilder är just dessa delar av människokroppen särskilt signifikanta. Det motsägelsefulla uttrycket mellan handens rörlighet och ansiktets mer monumentala stillhet återkommer i flera porträtt. Blicken vilar inte alltid rakt in i kameraögat men är alltid distinkt, fokuserad, i en inre koncentration eller i ett drömskt fjärran. Oddner räds varken
poserandet eller blygheten och låter den avbildade finnas där på sina egna villkor, i sin egen värld. Just därför uppstår en speciell kontakt mellan betraktaren och den betraktade. Man blir insläppt i någon annans, alldeles egna rum.
I porträttet av Jan Troell har skuggorna fallit på ett sådant sätt att han förefaller ha en svart och en vit hand. Ljus och mörker träs in i varandra som två delar av samma helhet. Ingmar Bergmans demoniska blick samspelar med fingrarnas känslighet, som om han spelade på hela skapandets klaviatur. Bilden av författaren Marika Stiernstedt, avbildad i ett trolskt skogslandskap, rymmer också denna dualitet. Vad är det för hotfull, vargliknande varelse vi skymtar bakom hennes spröda gestalt? Den bild som mest påminner om antikens majestätiska fursteavbildningar är nog ändå porträttet av Naima Wifstrands på en gång sköra och magnifika ansikte, med cigaretten hängande i mungipan på bästa rockstjärnemanér. Här finns hela personens komplexitet och motsägelsefullhet samlad i ett enda nu.
Det finns en föreställning om att sanningen står skriven i en människas ansikte. Se mig i ögonen och jag ska säga dig vem du är. Man vänder sin blick rakt in i en annans för att visa att man inte har något att dölja. Betraktaren tror sig för ett ögonblick se in i den avbildades själ, men i själva verket är kanske alla dessa fotografiska porträtt bara en annan gestaltning av den polske författaren Withold Gombrowicz ord:
”Genom att föra er in i mitt väsens kulisser tvingas jag själv att retirera till ett ännu avlägsnare djup”.
Vänligen kontakta Marie Lundquist om ni vill använda texten ovan.
marie.marielundquist@telia.com
