Kalkbrottets industrihistoria

Brytningen av kalksten skedde till en början för hand och var ett tungt och riskfyllt arbete. Stenen skyfflades för hand upp i vagnar som drogs av hästar på en enkelspårig järnväg. En bit in på 1900-talet effektiviserades arbetet och man började istället använda dynamit och maskiner. Då ersattes ett helt manårs slit med grävskopornas kraft och plötsligt utfördes samma arbete bara på en dag.

Kalkbrottet var en dammig och bullrig plats så för att blidka klagande grannar, byggdes till slut en två kilometer lång tunnel där kalken fraktades på band från kalkbrottet till cementfabriken som låg i Limhamns hamn. Tunneln invigdes av Tage Erlander 1968 men inte mer än 10 år senare upphörde cementtillverkningen och därmed också behovet av tunneln. Den sista sprängningen gjordes i slutet på 1980-talet. Däremot bröts det kalk på andra sätt ändra fram till 1994.

Limhamnskungen

Bolagsdisponenten R F Berg, som bildade Annetorps Kalkbruks AB år 1874, kom att få stor betydelse för utvecklingen av kalkbrottet och svensk cementindustri. Han var också mycket uppskattad för sitt sociala engagemang och gick under namnen Limhamnskungen och Cement-Jesus. Redan från bolagets start erbjöd nämligen bolaget sina anställda och deras familjer fri läkarvård och fri medicin. 1888 tecknades också en försäkring för alla bolagets arbetare, där 1000 kr utgick vid dödsfall eller invaliditet. Arbetarna betalade en försäkringsavgift på 1 öre per dagsverke.

Pallarna

Den sprängteknik som användes har format brottet så att den består av platåer, så kallade pallar med 20 meter höga och lodräta väggar. Dynamiten var mycket effektiv men dyr, så dyr att sprängarna fick avdrag på lönen motsvarande hur mycket dynamit de använt för att de inte skulle slösa med det. Många Malmöbor på den tiden vittnade om de höga smällarna som hördes över hela staden. Innan dynamiten kom, användes krut.

Efterarbete

Den nuvarande Krosshallen kom till 1968 och var platsen där den första sorteringen gjordes. Kalken var mjuk och förorenad av både flinta och kiselkalk och för att sortera bort detta krävdes ett vant och noggrant öga. Man drog upp stenen till ett sorteringsverk i markplanet. Eftersorteringen gjordes däremot vid cementfabriken där man också hade kvinnliga anställda som arbetade vid ett löpande band som i folkmun kallades för Dambandet.