Nationella minoriteter

Sveriges nationella minoriteterna är judar, romer, urfolket samer, sverigefinnar och tornedalingar. De nationella minoritetspråken är jiddisch, romani chib, samiska, finska och meänkieli.

De nationella minoriteterna har geografisk och/eller historisk bas i Sverige och är del av vårt kulturarv och skiljer sig på så sätt från övriga minoritetsgrupper i Sverige. De nationella minoriteterna har i enlighet med de av staten satta kriterierna för nationella minoriteter också en uttalad samhörighet, som går att urskilja från den övriga befolkningen. De har en religiös, språklig, traditionell eller kulturell särart, som den inte delar med andra, samt en uttalad vilja att behålla sin identitet.

I Sverige tillämpas principen om självidentifikation för att avgöra vilka som ingår i en nationell minoritet. Enligt den svenska minoritetspolitiken betyder det att det är individen själv som bestämmer om hen vill ingå i en nationell minoritetsgrupp eller inte. Ingen annan har rätt att bestämma individens tillhörighet, varken genom att hindra någon från att ingå i en grupp som man identifierar sig med eller påtvinga någon en identitet som individen själv inte har valt. En individ kan identifiera sig med en eller flera grupper, men det är alltid upp till individen själv att avgöra sin tillhörighet.

För mer information kring de nationella minoriteternas historia, språk och kultur se:

Sedan 2010 gäller lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk (2009:724). Lagen grundar sig på de europeiska konventioner som Sverige har ratificerat samt på Sveriges åtaganden om mänskliga rättigheter. Lagstiftningen ger ett grundskydd för samtliga fem nationella minoriteter och ett utökat skydd inom förvaltningsområdena för finska, samiska och meänkieli. Bestämmelser som rör nationella minoriteters rättigheter finns även i annan lagstiftning, såsom bibliotekslagen, skollagen och socialtjänstlagen.

Förvaltningsområdena för finska, samiska och meänkieli ger ett förstärkt skydd för minoritetsspråken. Kommuner som ingår i förvaltningsområdena ska erbjuda förskola och äldreomsorg helt eller till väsentlig del på språket. Enskilda har även rätt att använda sitt språk i muntliga och skriftliga kontakter med kommunen i ärenden där kommunen är beslutsfattare. Malmö stad är del av förvaltningsområdet för finska.

Den svenska minoritetspolitikens tre delmål är inflytande och delaktighet, språk och kulturell identitet samt diskriminering och utsatthet. Utifrån minoritetslagstiftningen och minoritetspolitikens tre delmål är de nationella minoriteternas rättigheter sammanfattningsvis följande:

1. Rätt till inflytande och delaktighet
Rätt till inflytande och delaktighet i frågor som berör dem genom samråd. Samråd ska ske genom en strukturerad dialog i syfte att kunna beakta de nationella minoriteternas synpunkter och behov i myndighetens beslutsfattande. Särskilt ska barns och ungas möjligheter till inflytande och samråd i frågor som berör dem beaktas.

2. Rätt till sitt minoritetsspråk och sin kultur
Det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken och de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur. Barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt. Det finns också särskilda bestämmelser om äldres rätt att upprätthålla sin kulturella identitet och få äldreomsorg på minoritetsspråk.

3. Rätt till likabehandling och skydd mot diskriminering
Rätt att med lika förutsättningar och på lika villkor delta i samhällslivet utan diskriminering och utsatthet. Det innebär att de nationella minoriteterna fullt ut ska kunna utveckla sin potential och ha samma förutsättningar i samhället som majoritetsbefolkningen. Samhället ska motverka diskriminering, missgynnande och utsatthet av de nationella minoriteterna.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) är uppföljningsmyndighet för arbetet med nationella minoriteter och minoritetsspråk. Läs mer om rättigheterna på deras hemsida: