Den vikingatida omlastningsplatsen vid Sege å

Under vikingatiden var Sege å en del av ett utbyggt transportnät mellan inland och kust.

Idag flyter Sege å stilla genom de norra delarna av Malmö. Men under vikingatiden var ån en del av ett utbyggt transportnät mellan inland och kust. Spåren efter en lång träbrygga i kanten av ån gav en unik möjlighet att förstå hur transporter av varor organiserades under vikingatid.

Den långa träbryggan

År 1998 undersökte arkeologer området kring Sege å inför byggandet av Yttre ringvägen. Platsen ligger intill Nordanå, där Sege å rinner under motorvägen, och har i historisk tid kallats för Holmängen.

Intill den södra åkanten, där ån gör en u-formad krök, påträffades ungefär 1 500 stolphål. Stolphålen var ganska tätt placerade och tolkades som spår efter en ungefär 220 meter lång träbrygga längs med åkanten. Stolphål är helt enkelt de hål som människor grävde för att placera stolpar i. Hålen fylldes senare igen på naturlig väg när stolparna rycktes upp eller ruttnade.

Datering av bryggan

Det fanns ingenting kvar av själva bryggan. Men en kol-14-datering av ett bevarat sädeskorn från ett av stolphålen gav resultatet år 780–970, det vill säga vikingatid. Kol-14-datering är en vanlig dateringsmetod inom arkeologin och fungerar på bränt och obränt organiskt material som trä, växter och ben.

Intill bryggan fanns spår efter tre så kallade långhus. De var olika stora och det är möjligt att de använts som lager för de varor som lastades om på bryggan. Det längsta huset var 31 meter långt och det kortaste tolv meter. Alla tre husen har daterats till vikingatid.

Omlastningsplatsen

Träbryggan och husen uppfördes inte av en tillfällighet på den här platsen. Sege å var vid den här tiden en viktig transportled och rann ut i Öresund norr om Malmö, ungefär vid dagens Spillepeng. Från Sege ås mynning kunde små, grundgående båtar följa ån inåt landet.

Platsen för träbryggan var väl vald i skärningspunkten mellan två färdvägar, en på vatten och en på land. Ungefär här korsade Sege å en gammal nord-sydlig huvudled mellan Trelleborg och Uppåkra och Lund, som kan ha använts ända sedan bronsåldern. En historiskt känd bro vid Görslöv en knapp kilometer längre österut kan ha spelat en stor roll.

Skinn, trä, tyger, kryddor, järn, pärlor och annat kan ha lastats av på bryggan och burits in i förråden i närheten. Varorna lastades senare på vagnar som rullade söderut mot kusten, eller över närmaste bro och norrut mot Uppåkra. Varuströmmarna har såklart också gått åt andra hållet, från åns utlopp i Öresund och vidare längs kusten både norrut och söderut.

Vem bestämde över omlastningsplatsen?

Omlastningsplatsen vid Sege å ingick sannolikt i ett omfattande nät av transportleder och handelsplatser. Det är troligt att handeln, och platser där den skedde, kontrollerades av inflytelserika personer i omgivningen. Kanske kom dessa från den närbelägna järnåldersboplatsen i Uppåkra? Till Uppåkra är avståndet knappt en mil och där fanns vikingatidens mäktigaste personer i sydvästra Skåne.

Den drunknade vinthunden

I leran i kanten av ån hittade arkeologerna också benrester av en hund. Bland annat fanns kraniet kvar, och det visade sig ha tillhört en vinthund. Runt halsen hade den ett rep, kanske ett koppel. Även hunden daterades till vikingatid.

Jakt med vinthundar förknippas allmänt med hög status vid den här tiden. De har fått följa rika och mäktiga personer i graven, både kvinnor och män. Det är möjligt att händelsen utgjorde en tragedi för ägaren, om hunden var en kär vän och jaktsällskap. Men det kan också ha rört sig om en dyrbar handelsvara, och händelsen kan ha orsakat en stor ekonomisk förlust.

Att omge sig med vinthundar var ett mycket gammalt ideal och kom söderifrån, från bland annat Egypten och Grekland. Det är rimligt att anta att vinthundar utgjorde gåvor mellan härskare men också exklusiva handelsvaror som betingade höga priser. Vinthundar anses vara en av de äldsta hundraserna som fortfarande existerar.