Stylus – den sena järnålderns penna

Fynd av stylusar, en sorts pennor, visar att det fanns skrivkunniga personer i Malmöområdet i slutet av järnåldern.

Tekniken att med en pinne rista meddelanden i mjuka material är lika enkel som den är gammal. Faktiskt kan vi använda en sorts stylus än idag, till exempel som ett skrivdon på en pekplatta. Ordet stylus har latinskt ursprung, och det här sättet att skriva har använts i tusentals år i olika delar av världen. Stylusar började användas i Skandinavien under slutet av järnåldern och förekom in i medeltid.

Tillverkade av ben och metall

Stylusar var vanligtvis gjorda av ben men även i vissa fall av horn eller metall. De användes till att skriva på vaxtavlor, platta trästycken där vax smetats ut. Den här metoden hade fördelen att det på ett enkelt sätt gick att ändra och ta bort det som skrivits. Stylusens ände är förtjockad eller formad på något sätt för att ligga bättre i handen och kunna sudda bort det som ristats in.

Stylusar kan se lite olika ut både vad gäller längd och hur den suddande änden är utformad. Stylusar som användes i Romarriket kunde till exempel vara ganska långa och gjorda av metall, medan skandinaviska stylusar från vikingatid kunde vara korta och gjorda av ben eller horn. De kan också vara svåra att skilja från textila nålar och hårnålar av ben.

Stylus av metall från Lockarp

I Malmö finns exempel på några föremål som arkeologerna har tolkat som stylusar, bland annat denna stylus av järn från en vikingatida storgård i Lockarp. Föremålet är sju centimeter långt och hittades intill den stora hallbyggnad som funnits på gården mellan slutet av 900-talet och cirka 1050.

På en så stor gård fanns behov av att hålla ordning på räkenskaperna och att kunna kommunicera utåt i samhället. Uppenbarligen fanns det skrivkunniga personer till hands, något som troligen inte var så vanligt vid den här tiden. Någon vaxtavla påträffades däremot inte.

Stora områden i Oxie, som idag är bebyggda med villor, undersöktes av arkeologer under 1970-talet. Bland annat påträffades många så kallade grophus, det vill säga små hantverkshus med nersänkt golv som var vanliga under vikingatiden. I dessa små hus utfördes olika vardagliga arbeten, som att väva, smida järn, tillverka kärl av lera och laga mat.

Men grophus på vissa gårdar användes också till mer specialiserade hantverk, som att tillverka glaspärlor och gjuta smycken av brons. Grophusen i Oxie var så många att de inte rimligen kunde tillhöra en vanlig gård, utan tillhörde troligen en så kallad kungsgård som förmodligen funnits här under vikingatiden och början av medeltiden.

I ett av grophusen påträffades två stylusar av ben med en lite speciell utsmyckning av den bredare änden. I båda fallen kan det liknas vid en krona, ungefär som en kungakrona. I det ena fallet är änden utskuren och i det andra fallet rör det sig om ett ristat mönster.

Båda stylusarna hittades i samma grophus, som daterats till 1000-talet, och som var beläget vid nuvarande Kvarnhjulsgatan i Oxie kyrkby.

Oxie kungsgård och kungalev

Under vikingatid och början av medeltid var Oxie en viktig plats i Skåne. Här fanns ett så kallat kungalev och troligen en kungsgård. Det fanns många kungalev i Skåne och resten av Danmark vid den här tiden.

Kungalev var egendomar som tillhörde det kungliga ämbetet, och för att lättare kunna utföra kontrollen fanns det kungsgårdar på platsen. Var exakt kungsgården legat i Oxie är dock inte känt, men det bör ha varit i trakten av den medeltida kyrkan.

Med kungaleven kunde kungamakten styra över handeln och även över rättsskipningen, samtidigt som markerna och boskapen gav inkomster till kronan. Det var inte ovanligt att det på kungalevets marker fanns specialiserad tillverkning av till exempel dyrbara smycken, glaspärlor och vapen. Detta utfördes ofta i grophus, och det är kanske i ljuset av den tillverkningen som de grophus där stylusarna påträffades ska ses. Kanske var det så att kungens räkenskaper summerades med stylusar med krona på huvudet?

Sländtrissa med runor

I samma grophus som stylusarna med krona påträffades, fanns också en så kallad sländtrissa med inristade runor. Sländtrissor fungerade som en tyngd i änden på en slända, en pinne av trä eller metall. Med hjälp av sländan, som sattes i rotation med hjälp av sländtrissan, spann man garn av ull. Runorna på sländtrissan har än så länge inte kunnat tydas.

I samma grophus fanns alltså två skriftsystem representerade. Dels fanns det gamla, med runor som omständligt ristades in i mer eller mindre hårda material, och dels fanns den nya skrivkonsten där redskap som liknade pennor användes, i mjuka material som vax som gick att sudda ut.

Stylusarna kunde vid den här tiden användas till att skriva romerska bokstäver med, ett alfabet som hade börjat användas i liten skala i slutet av vikingatiden. Runorna fanns kvar länge, men kom att gradvis ersättas av det alfabet och de siffror vi använder idag.