Tre tips från en frankofil

Månadens tips kommer från frankofilen Karin på Kirsebergsbiblioteket som bjuder på tre tips i trikolorens färger:

"Någon sade, jag minns ej vem, att varje människa har två hemländer: sitt eget och Frankrike. Detta låter naturligtvis tämligen chauvinistiskt men jag kan säga att jag känner igen mig i det. Den franska kulturen har löpt parallellt genom min uppväxt, bägge mina föräldrar var fransklärare och mången semester tillbringades antingen på en gråregnig strand i Bretagne eller i en vacker, och stekhet, bergsby i det inre av Provence. När jag var 20 bodde jag i Lyon och pluggade. Någon examen ledde det inte till, men mitt varma förhållande till det franska språket och landet befästes ytterligare där. Jag läser ofta på franska, och här kommer tre tips i trikolorens färger, som dessutom finns i utmärkta översättningar."

Michel Houellebecq – "Serotonin"

Florent-Claude är en livstrött agronom som lämnar sin flickvän som har tröttnat på honom, eller bryr hon sig alls egentligen? Han är osäker och håller upp ännu ett glas calvados. Eller cognac. Eller vad som nu finns närmast till hands.

Han tillbringar dagarna med att tänka på europeisk jordbrukspolitik, argentinska aprikoser, varuhuskedjor, politik, kvinnor och sin egen impotens. Man kan säga att Florent-Claudes bästa tid är förbi, fastän än den inte borde vara det. Men det är vad han känner. Han är en 46-årig misantrop som på ett sätt vill starta ett nytt liv, men ställer sig samtidigt frågan, som Peggy Lee också gjorde i det gamla örhänget: "Is that all there is?" Samtidsmarkörerna är spetsiga och elaka, det är en bister och samtidigt hialöst rolig betraktelse över samhället och individen, och skrattet fastnar i halsen – ibland är det just det skrattet som är det allra bästa.

Maylis de Kerangal – "Att hela de levande"

Havets mullrande, slitande kraft utgör bakgrunden till denna roman. Några unga surfare kuskar södra Europa runt på jakt efter den häftigaste vågen, den där vågen som nästan, nästan… slukar och förgör. Boken börjar också med att en av killarna i surfgänget omkommer, men först efter att ha utkämpat en strid med havet och just en sådan där våg. Simon dör i bilen på väg hem. Vi får också vi följa läkaren Pierre. Han arbetar som avdelningschef för neurointensiva avdelningen. Det är här man tar emot patienter som svävar mellan liv och död. Och det är här han tar emot den unge Simon. Simon som ser ut som vanligt, en ung kille, med bara några skråmor på kindbenen, men som är i djup koma, helt okontaktbar. Thomas är specialist inom organtransplanteringsetik. Hur och när ska man ta upp frågan om en död persons organ kan bli föremål för att rädda livet på någon annan? Nu måste han prata med Simon Limbres föräldrar… En oerhört stark, utsökt välskriven roman som ställer stora frågor om livet och döden.

Edouard Louis – "Vem dödade min far"

När jag läste "Eddy Bellegueule", Edouard Louis debut, lämnade den en liten saknad hos mig. Ett perspektiv som fattades. Sättet som bruksorten och dess människor framställdes tycktes mig alltför enahanda. Oresonliga, slutna, fastnaglade i gamla åsikter och oförmögna att lyfta blicken. Louis var drakonisk i sin dom av uppväxten på franska fattiga vischan.

Men så kommer då ”Vem dödade min far”, som kanske är den bästa klasskildringen jag läst. Här återser Edouard Louis sin far. Många hårda ord har utväxlats mellan dem genom åren, så pass hårda att Edouard bryter kontakten med honom en längre tid. Återseendet blir smärtsamt. Pappan är en skugga av sitt forna jag, endast några och femtio är han beroende av andningshjälp och han har svårt att gå. Skador som tillfogats honom i ett slitsamt otacksamt arbetsliv, i ett brutalt klassamhälle där de som hamnat längst ner får klara sig själva, tack och ajöss. Det är ett försök till försoning, skriven av en äldre och mer förlåtande son.