Berättelser, körjournaler och dagböcker
Läs berättelser och dagböcker från överlevande, chafförer och andra personer som deltog i insatsen med de Vita bussarna.
Gösta Hallqvist
Gösta var befälhavare över 12 lastbilar från Internationella Röda Korset och chafför i aktionen med de Vita bussarna.
Berättelsen kommer från Gösta Hallquist och Anita Nilsson; ''Löjtnant Hallquists dagbok''. Sammanfattningen korreturläst av Karin Hallquist
24 april 1945
Jag var befälhavare över 12 lastbilar från internationella Röda Korset. Förarna på de schweiziska fordonen var före detta krigsfångar från Kanada och USA som frigivits för att arbeta i Röda Korsets tjänst.
Med min lastbil i täten och med Erik Ringman som chaufför går kolonnen mot det stora kvinnliga koncentrationslägret Ravensbrück. Tusentals kvinnor star uppställda på landsvägen utanför lägret. De hade tillbringat hela natten utanför lägret i väntan på räddningen. Det blir kamp och trängsel, när kvinnorna ska på. Alla vill med omedelbart. På varje lastbilsflak lastar vi sa många det någonsin far plats. De står tätt sammanpackade men ser ut som om det här är ett fantastiskt sätt att färdas på.
Vi stannar då och då av naturliga orsaker, för att kvinnorna behöver det. Bjuder också på något att äta och dricka. De är oerhört tacksamma. Vi kör mot väst och nordväst för att komma fram så snabbt som möjligt, men när det blir mörkt, vågar jag inte riskera kvinnornas liv gen om att fortsätta.
Låganfallande flygplan som dyker upp då och då, kan lägga av en salva mot allt som rör sig på vägen. Dessutom har jag aldrig träffat de här bilförarna förr. Vet alltså inte hur de klarar av att köra i mörker på en väg som delvis är blockerad av bilvrak, hästar, kärror, stridsfordon och flyktingar. Jag vet inte heller bur de i mörkret kan klara av att kryssa mellan kratrarna efter bombnedslag i vägbanan.
Vi tar skydd vid sidan av vägen några timmar under natten. Hör kvinnorna går omkring och sjunga, skratta och prata på alla sina språk, Att de orkar efter allt de gått igenom! Det är som om instängd livskraft forsar fram, nu när de är på väg till friheten efter lång tid i fångenskap.
Då och då sker överflygningar. Strider pågår inte längt ifrån oss, både i luften och på marken, från väster och från öster.
25 april 1945
Fortsätter klockan 5 på morgonen. Färden rullar vidare mot Danmark. Vi stannar då och då för kortare raster. Det är en ljus och solig dag, klart väder och lätt för flygarna att från hög höjd se vår kolonn. Min bil är vitmålad och försedd med väl markerade röda kors på båda sidorna och på taket. Dessutom är den svenska flaggan påmålad som en extra skyddsängel på kylaren.
Lastbilsflaken är övertäckta med gröna presenningar, för att kvinnorna inte ska ha det kallt och dragigt under färden.
Himlen är alldeles blå och klar. Minns sedan bara att vi stannade till mitt på dagen, för att ge kvinnorna något att äta och dricka. Kommer också ihåg att vi satte oss i bilarna för att åka iväg efter ett uppehåll, troligen efter den matrasten. Sedan vet jag inte vad det var, vaknar liksom till och ser Erik Ringman hänga över ratten och tror att han slumrat av trötthet, knuffar till honom och säger: -''Ringman, nu kör vi!'' Han rör sig inte, hänger bara kvar där över ratten, visar inget livstecken, något galet, måste ha hänt, tänkte jag, ser på mina ben, översköljda med mitt eget blod, tar fatt i dörrhandtaget, öppnar, tar några steg ut i vägbanan och faller ihop.
Jaktplanen hade kretsat över vägen utan att skjuta, och i förhoppning att de känt igen Röda Kors-bilarna hade man åter stigit in i fordonen. Just som allt var klart för fortsatt färd, hade flygarna gått till anfall.
Kvinnorna hade under anfallet visat stor behärskning och sinnesnärvaro. Nu satt de tysta i skogen, begrundande det öde som berövat deras kamrater livet, just då det givits dem tillbaka.
Löjtnant Hallquist låg i ett dike, nästan helt naken, plundrad av förbipasserande flyktingar som trott att han var död. Hans dagbok hittades bredvid honom. Som väl var, fanns i Schwerin det enda lasarett, där den huvudskada som löjtnant Hallquist fatt kunde opereras och allt gjordes för att rädda bans liv. Syster Margareta Björcke stannade kvar hos löjtnant Hallquist för att vårda honom.
Syster Margareta Björcke berättar
Fick beskedet att en av de vara, löjtnant Hallquist blivit svårt skadad i huvudet vid Tiefflieger-angrepp och förts till Schwerins reservlasarett. Erbjuder mig att åka dit och vårda honom. Man kan inte lämna en skadad svensk ensam i ett krigshärjat land. Han bar tillsammans med oss andra i Röda Kors-expeditionen under de månaderna arbetat med att befria tusentals lägerfångar. När jag anländer till sjukhuset i Schwerin på kvällen, har doktor Gerhard Zehrer redan utfört operationen. Löjtnant Hallquist bar huvudet inlindat, ser ut som en mumie. Han är mycket dålig och får blod av en tysk soldat, som ligger på en brits bredvid.
Den tyska sjukvården arbetar under ytterst svåra förhållanden, saknar nästan helt förbandsmaterial och har bara ett minimum av de nödvändigaste läkemedlen. Överallt råder också skriande läkarbrist. På det här sjukhuset, landets enda arbetande neurokirurgiska klinik, saknas också gas, elektricitet och tidvis vatten. Men här finns hårt arbetande, skickliga, snälla och hjälpsamma människor.
På kvällen den 29 april kom dr Hans Arnoldsson till sjukhuset och sa; ''Vi måste resatrots de stora riskerna.'' Både ryssar och amerikaner var nära. Eventuellt skulle hela sjukhuset evakueras. Dagen efter kom ambulansen. Vi var nu på väg till Lübeck. De 69 kilometrarna mellan Schwerin och Lübeck tog sex, sju timmar. Vägen var till trängsel fylld av flyktingar som anfölls av s k Tiefflieger och vi tvingades ideligen stanna och bära var patient till provisoriska skydd. Vid ett tillfälle stod jag på knä vid båren, som lag i skydd i ett dike, för att ge patienten en smärtstillande injektion. Ett låganallande flygplan dök emot mig sa nära att jag fick ögonkontakt med piloten. När han hade passerat insåg jag plötsligt - han sköt inte.
Medan ambulans och en Röda Kors-bil långsamt banade sig fram genom vägens myller av hopplöst trötta, apatiska, förtvivlade människor, förkunnade en patetisk röst i radion att Hitler var död.
Framme vid legationen i Lübeck vid midnatt. Allt i vild oreda. Först i säng med sjuklingen. Jag ritar en svensk flagga på ett A4-ark och sätter på grinden utanför villan, som svenska konsulatet annekterat. Vi samlar vatten i pytsar och bär ner i källaren. Kanske kommer Lübeck att ockuperas. Jag är nyfiken och vill se vad som händer, går ut en promenad. Ser med egna ögon hur engelsmännen tar Lübeck utan strid. Tanks överallt på gatorna och spärrar med engelsk personal. Tyska soldater hejdas, deras papper och vapen slängs i stora högar på gatorna. Engelska trafikkonstaplar dirigerar trafiken. Allt går onaturligt lugnt till.
Patienten skall punkteras. Han har hemsk huvudvärk. Kastar sig i sängen och vill opp, får ej och blir ond. På eftermiddagen ska vi resa till sjukhuset, men det är stort besvär att hålla Gösta på plats, vill inte ligga stilla, som han måste. Var van att vara igång och leda transporter. Fortsätter gärna med det också i sjuksängen. Nästa dag fullt klar igen. Känner sig frisk så när som på vissa delar av huvudet. Röntgenfoto.
Professorn här. Mycket gemytlig. Patienten pigg. Syster sträng.
Tisdag 8 maj klockan 24.00 FRED!!!
Vi har fått veta att planet från Sverige är på väg. Det blir hemresa onsdag den 30 maj. Ambulans från sjukhuset till Travemünde. Planet är en 4-sitsig maskin som är utrustad för sjuktransporter. Resan är påfrestande för Gösta, särskilt starter och landningar med svåra smärtor i huvudet. Flygplanet aningen för tungt lastat, egentligen bara avsett för två passagerare. Svårt att komma upp, slår i vattnet flera gånger. Efter mellanlandning i Limhamn för tankning fortsätter planet, Skandinaviska Aeros hydroplan Veco, och landar vid bryggorna vid Lindarängen i Stockholm.
Löjtnant Hallquists anhöriga hade oroliga stunder innan planet lade till vid bryggan, men de möttes av en glatt vinkande Röda Kors-hjälte, som försäkrade ''allting är bra, jag är pigg som en mört''. Han bar syn för sägen. Under de fä minuter som förflöt mellan sjukbårens debarkering från hydroplanet och embarkering på den väntande ambulansen, hann vi konstatera att det endast var ett kraftigt ärr längs ena tinningen, som vittnade om de strapatser som Hallquist utstått, Han överfördes till professor Olivecronas avdelning på Serafimern, där han låg för observation. Splittret trängde in i vänster sida i huvudet i riktning snett uppåt, dock utan att skada några vitala delar. Det sitter kvar i huvudet och om det skall avlägsnas blir professor Olivecronas sak att avgöra. "Det är möjligt att det sitter bäst där det sitter.''
Gösta Hallquist säger: ''Vad bar händelserna i mitt liv lärt mig?'' Jo, livet bar för alla människor sina berg- och dalgångar. Ibland kan det inträffa saker och ting som syns hopplösa och förtvivlade. Då gäller det att inte tappa sorgen utan kämpa vidare.
Vi som bar minnen av kriget, bör påminna om vad som hände för inte sa länge sedan. Ungdomarna är vår framtid. Det är de som ska se till att något sådant inte händer igen. Regeln att hjälpa sin nästa, behövs mer idag än någonsin.
Med facit i hand
Gösta Hallquist avled den 10 maj 2006. Han levde i 61år efter bombanfallet den 25 april 1945 med en kula och splitter i bakre delen av huvudet och två splitter i vänstra tinningen.
Zofia Maria Jankowska (1915-2011)
Zofia överlevde tiden i koncentrationslägren och har berättat om resan med Dödens tåg från lägret.
Sven Nilsson (1915-1989)
Sven kom från Småland och rekryterades till Vita bussarna från T4 i Hässleholm. Han körde buss 24. Även efter kriget arbetade Sven som busschaufför. Han berättade aldrig om vad han varit om, men 1945 skrev han dagbok.
Bertil Collin (1922-1988)
Bertil var furir och förste ställföreträdande gruppchef i fjärde plutonen, transportplutonen. Efter kriget arbetade Bertil som bankman. Under aktionen skrev Bertil krigsdagbok.
Erik Wiggo Ringman (1918-1945)
Erik deltog i expeditionen med de vita bussarna som chaufför Pdf, 1.2 MB. (Pdf, 1.2 MB) fram till den 25 april 1945 då tragedin slog till. Av: Marie Magnusson, kusinbarnbarn, 2017.
Sidan senast uppdaterad: