”Jag har mitt familjehem att tacka för så mycket”

Att som barn få en uppväxt med kärlek, trygghet och glädje kan tyckas som en självklarhet. Men alla barn får inte lov att vara barn. Istället präglas deras barndom av en ständig rädsla och ovisshet, ibland också av ett stort ansvar. Möt Maria som kom till Sverige som 13-åring för att leva med sina biologiska föräldrar.

– Jag hade hört talas om Sverige och det var bara positiva saker. Jag kom hit 1988, det blev ett spännande möte men också lite chockartat i början. För mig var Sverige ett helt nytt land, med en annan kultur och ett främmande språk.

Som liten flicka bodde Maria med sin faster och hennes fyra barn på den slovakiska landsbygden. Familjen hade en bondgård och även om livet bitvis var hårt så trivdes hon, dels med sysslorna på gården och närheten till alla djur, men framförallt genom skolgången och klasskamraterna.

– Det kanske jobbigaste med att flytta från Slovakien var att skiljas från alla vänner som jag hade lärt känna i skolan, fortsätter Maria.

När Maria flyttade till Sverige kom hon till sina föräldrar som då bodde i Rosengård i Malmö. I en liten lägenhet trängdes elva syskon och två vuxna under tre års tid. Som äldsta dottern i syskonskaran fick hon ansvar för hemmet och sina yngre syskon, den yngsta då spädbarn. Under tiden besökte föräldrarna Slovakien – ibland under flera veckor.

Separation från sin biologiska familj

År 1991 när Maria var 16 år blev hon och hennes yngre syskon omhändertagna av socialtjänsten. Man hade under en tid fått in orosanmälningar om barn som blev misshandlade och som inte gick i skolan.

– Jag kan bara säga att vi hade missförhållanden hemma, våra föräldrar var nästan aldrig hemma och tog hand om oss. Vi fick länge klara oss helt på egen hand.

Maria omplacerades hos ett familjehem i Eksjö där hon bodde i några månader med en ensamstående mamma och hennes son. Men av olika anledningar skulle hon återigen hamna hos en ny familj, denna gång i Blekinge.

Trots en skakig första tid skulle Maria få ett livslångt band till sitt nya familjehem. Familjehemsföräldrarna hade en gård och sex egna barn där ett bodde hemma. Även om denna fyraårsperiod av hennes liv på många sätt var bra så mådde Maria psykiskt dåligt;

– Utan mina familjehemsföräldrar vet jag inte hur det hade gått. De tog med mig till BUP för att hjälpa mig med min psykiska ohälsa, och stöttade mig oavsett hur jag mådde. Efter en tid blev mitt mående gradvis bättre.

Maria fick för första gången lov att vara tonåring. Hon gick återigen i skolan och skapade nya bekantskaper. Relationen till familjehemmet var bra. Livet började ordna upp sig.

– Min svenska blev bättre, både genom språkundervisningen i skolan men också då jag fick många nya kompisar. Eftersom jag även bodde på en gård, med djur som jag var van vid och kände trygghet med, fick jag också hjälpa till med allt som jag tyckte var roligt och var duktig på.

Mot slutet av sina tonår började Maria plugga vårdlinjen och flyttade till egen lägenhet som hennes familjehemsföräldrar hjälpte henne med. Hon tog även sitt körkort. Banden till familjehemmet var fortsatt starka och hon besökte sina familjehemsföräldrar på helgerna och så ofta som hon hade möjlighet.

En livslång relation till familjehemmet

Idag är Maria 47 år och har bearbetat många av sina minnen som barn. Hon trivs med sitt liv och bor kvar i Blekinge och besöker fortfarande sin familjehemsmamma ”morsan” regelbundet. Likaså har hon en nära relation med sina familjehemssyskon, framförallt ”brorsan”.

– Brorsan och hans familj är idag min kontaktfamilj och boendestöd. Morsan och jag pratar i telefon dagligen, vi ses, fikar, hittar på saker och går på promenader med hennes hund.

Marias familjehemspappa är däremot inte längre i livet och det är något hon sörjer djupt;

– Farsan gick bort för 14 år sedan. Vi hade en speciell relation han och jag, det går inte en dag då jag inte tänker på honom. Båda mina familjehemsföräldrar fanns där under min uppväxt när mina biologiska föräldrar inte längre var delaktiga i mitt liv. Jag har mitt familjehem att tacka för så mycket, men vill också ge en ros till socialförvaltningen i Malmö stad och speciellt till Hans Bäckström för att han alltid ställt upp och lyssnat på mig.

– Jag vill verkligen uppmuntra fler till att bli familjehemsföräldrar, jag tror att det finns många fina och bra familjer där ute som skulle kunna ge andra utsatta barn den kärlek, trygghet och stöd som jag fick uppleva, avslutar Maria.

Fotnot: Maria heter egentligen något annat och är inte med på bilden.