Nationella minoriteter

De nationella minoriteterna har geografisk och/eller historisk bas i Sverige och är del av vårt kulturarv och skiljer sig på så sätt från övriga minoritetsgrupper i Sverige. De nationella minoriteterna har i enlighet med de av staten satta kriterierna för nationella minoriteter också en uttalad samhörighet, som går att urskilja från den övriga befolkningen. De har en religiös, språklig, traditionell eller kulturell särart, som den inte delar med andra, samt en uttalad vilja att behålla sin identitet.

I Sverige tillämpas principen om självidentifikation för att avgöra vilka som ingår i en nationell minoritet. Enligt den svenska minoritetspolitiken betyder det att det är individen själv som bestämmer om hen vill ingå i en nationell minoritetsgrupp eller inte. Ingen annan har rätt att bestämma individens tillhörighet, varken genom att hindra någon från att ingå i en grupp som man identifierar sig med eller påtvinga någon en identitet som individen själv inte har valt. En individ kan identifiera sig med en eller flera grupper, men det är alltid upp till individen själv att avgöra sin tillhörighet.

För mer information kring de nationella minoriteternas historia, språk och kultur se.

De nationella minoriteterna judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar har stärkta rättigheter på flera områden. I så kallade förvaltningsområden för finska, samiska och meänkieli, har sverigefinnar, samer och tornedalingar särskilda språkliga rättigheter.

Sedan 2010 finns lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk (2009:724) som grundar i sig europeiska konventioner som Sverige ratificerat och åtaganden som Sverige har gällande de mänskliga rättigheterna. Lagstiftningen ger ett grundskydd för samtliga fem nationella minoriteter och ett utökat skydd i förvaltningsområden för finska, samiska och meänkieli. Skrivningar som berör de nationella minoriteterna finns även i annan lagstiftning, såsom i bibliotekslagen och skollagen.

Den svenska minoritetspolitikens tre delmål är inflytande och delaktighet, språk och kulturell identitet och diskriminering och utsatthet. Utifrån minoritetslagstiftningen och minoritetspolitikens tre delmål är de nationella minoriteternas rättigheter sammanfattningsvis följande:

1. Rätt till inflytande och delaktighet i frågor som berör genom samråd. Samråd ska ske genom en strukturerad dialog i syfte att kunna beakta den nationella minoriteternas synpunkter och behov i myndighetens beslutsfattande. Särskilt barn och ungas möjligheter till inflytande och samråd i frågor som berör dem ska beaktas.
   
   
2. Rätt till sitt minoritetsspråk och sin kultur. Det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken och de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur. Barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt. Särskilda bestämmelser finns också som gäller de äldres rätt till att upprätthålla sin kulturella identitet och till äldreomsorg på minoritetsspråk.
   
   Som del av det finska förvaltningsområdet har sverigefinska Malmöbor rätt till förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller till väsentlig del på finska samt att använda finska vid muntliga och skriftliga kontakter med kommunen i enskilt ärende där kommunen är beslutsfattare.
   
   
3. Rätt till att med lika förutsättningar och på lika villkor delta i samhällslivet, utan diskriminering och utsatthet. Det innebär att de nationella minoriteterna fullt ut ska kunna utveckla sin potential och ha samma förutsättningar i samhället som majoritetsbefolkningen. Samhället ska motverka missgynnande och utsatthet av de nationella minoriteterna.