Till lokal navigering Gå direkt till innehållet
$left
$middle

Under 2021-2022 bygger vi om webbsidorna om Malmös historia. Vi ser över texterna och alla artiklar kommer att illustreras med nya och många fler bilder. Det innebär tyvärr att det stundtals kan vara bilder, länkar och karthänvisningar som inte fungerar som de ska. Vi hoppas att ni kan ha överseende med det och att ni kommer att uppskatta våra nya förbättrade sidor om Malmös historia.

Beijers park

Beijers park
  • Östra Fäladsgatan 42
  • 1885

Beijers park anlades 1885 av Gottfried och Lorens Beijer, 1901 tog Malmö stad över parken och 1904 öppnades den för allmänheten.

Då Beijers park anlades var den tänkt bli en motsvarighet till Kungsparken för den östra delen av Malmö. Parken tillkom genom ett privat initiativ och skulle efter femtio år tillfalla staden.

De många offentliga parker som anlades i Malmö kring det förra sekelskiftet skapade det än idag använda uttrycket "Malmö — parkernas stad". Den första planen över Beijers park tillskrivs stadsträdgårds-mästaren Johan Christoffer Wolff. Under 1800-talet var intresset stort för växter med avvikande utseende och på Wolffs plan över parken kan man se en tårpil med hängande grenar, enar och cypresser. Gångarna var slingrande för att förhöja besökarens upplevelse. I kombination med den kuperade terrängen, den njurformade dammen och de naturlika planteringarna var parken tänkt som en  landskapspark i tysk stil, dekorativ och pittoresk. 

Malmö Planteringsförening (idag Malmö Förskönings- och Planteringsförening) bidrog tidigt med växter och pengar till Beijers park. Men anläggningen var dyr i drift. Förslag om att anlägga en "trädskola" med växthus och trädgårdsmästarbostad avslogs. Då äldste brodern Gottfried Beijer dog 1901 upphörde arrendet och parken tillföll Malmö stad. Några år tidigare hade rättigheterna övergått till Planterings-föreningen och förslaget från Beijers sida hade då varit att en verklig folkpark skulle anläggas, till glädje för den östra förstadens befolkning. När Malmö övertog parken skedde omfattande förändringar under ledning av dåvarande stadsträdgårdsmästare Gunnar Isberg. 1904 öppnades Beijers park för allmänheten.

Historik

I Beijers park fanns lekplatser för barn och fasta bänkar och bord. Ytan utökades vid flera tillfällen och då en utökning om ytterligare sju hektar planerades ritade Slottsparkens arkitekt Edvard Glaesel ett av förslagen. Förmodligen var det dock  Gunnar Isbergs minst kostsamma som genomfördes. 1911 påbörjades arbetet och 1917 var Beijers park i sin helhet åter tillgänglig för allmänheten, "en livligt besökt tillflyktsplats under vackra sommardagar".
 

På flygfotografier från 1922/23 löper en stor paradgata genom Beijers park. Barockens stränga formspråk och dess ideal av monumental skönhet syns i anläggningen. Efter nya stilideal lät stadsträdgårdsmästaren Birger Myllenberg åren 1932-33 genomföra stora förändringar i parken. Med hjälp av "pliktarbetare" grävdes dammen ut till nuvarande storlek och gångsystemet ändrades.  Idag skapar den omslutande kransen av bokträd och de böljande gräsbeklädda kullarna en speciell rumslighet. Öppna gräsytor och en dold horisont skapar känslan av att parken är oändligt stor. De senare årens förvaltning har skett efter ett naturparksideal och spåren från förr har successivt suddats ut.
 
Beijers park har och har haft ett stort socialt värde för Kirsebergsborna. Under 1940- och 50-talet var kafélivet i parken levande och så har till exempel Sixten Jernberg tävlat här i skidåkning. Anita Ekberg har lekt i parken som barn. Valborgs- och midsommarfiranden har avlösts av backakarnevaler och höstfester.

  • Bille, Jenny Kirsten, Beijers Park. Hur en park kom att växa fram i en arbetarförstad till Malmö. (Elbogen. Malmö kulturhistoriska förening årsbok 2012.)
  • Eriksson, Jenny, Beijers park i "Parkernas stad". 125 års parkhistoria på Kirseberg i Malmö. 2010. (pdf)
  • Pehrsson, Per-Jan. Malmö, parkernas stad. En historik över den offentliga grönskans framväxt. 1986.
  • Thagaard, Anna-Margrethe. Backarna. Liv och historia i en förstad. 1992.

Relaterat