$left
$middle

Under 2023-2024 bygger vi om webbsidorna om Malmös historia. Vi ser över texterna och alla artiklar kommer att illustreras med nya och många fler bilder. Det innebär tyvärr att det stundtals kan vara bilder, länkar och karthänvisningar som inte fungerar som de ska. Vi hoppas att ni kan ha överseende med det och att ni kommer att uppskatta våra nya förbättrade sidor om Malmös historia.

Malmö-Limhamns Järnväg

Svartvit äldre bild av cementfabrikens exteriör med järnvägsspår i förgrunden.

Cementfabriken, exteriör, 1911. Foto: Eric Jeppsson / Malmö Museer

  • Limhamn
  • 1900-tal

Sillabanan Malmö–Limhamns Järnväg byggdes för transport av kalk, lera och cement, men har blivit ihågkommen för sina frakter av sill.

Historik

Malmö–Limhamns Järnväg var en järnväg med rötterna i den skånska berggrunden och en av landets kortaste banor.

När samhället industrialiserades och urbaniserades på bred front åren efter 1800-talets mitt intensifierades byggverksamheten. Behovet av byggmaterial ökade intensivt, inte minst nymodigheten cement som användes både i byggnader och ingenjörernas konstruktioner.

Skåne var med sin kalkiga berggrund tidigt ute i svensk cement- och betongtillverkning. Redan 1871 grundades Skånska Cementaktiebolaget, då med kalkbrytning i Limhamn och tillverkning i Lomma.

Ny järnväg 1889

I samband med en ny cementfabrik i Limhamn, invigdes 1889 även Malmö–Limhamns Järnväg (MLJ) mellan Limhamn och omvärlden.

När järnvägsnätet växte fick företagen ett transportalternativ där det handlade om enstaka dagar för en transport, istället för veckor som mednsjöfarten.

Banan drogs rakaste möjliga sträcka på en bank över vattnet över till området där hundrastplatsen nu ligger. Trogen skånsk tradition valdes normal spårvidd på 1435 mm (4 fot, 8½ tum engelska mått).

Ståplats i persontrafiken

Även om järnvägen i första hand anlades för att frakta gods till och från cementfabriken kom persontrafiken i personvagnarna att bli livlig.

Inspirerad av Berlins förortsbanor erbjöd man som enda svenska järnväg komfortalternativet 4:e klass, det vill säga ståplats.

Populärnamnet ”Sillabanan” kom av att fiskförsäljare, ofta hustrur till fiskare i Limhamn, använde banan för att frakta sina varor till försäljning i Malmö.

Järnvägsbron (föregångaren till Suellsbron) och posthuset till höger i bild. Foto: Berndt Johnsson / Malmö museum.

Järnvägen blåser bort

I mellandagarna år 1902 slog naturens krafter till mot järnvägen.

Natten mellan den 25e och 26e december 1902 blåste det med orkanstyrka och banken med spår blåste ner i vattnet. På grund av den lönsamma trafiken satte man genast igång att bygga upp banan.

Detta ledde med tiden också till att kommunen fyllde upp utrymmet mellan banken och dåvarande strandkanten, och anlade nuvarande Öresundsparken och Limhamnsfältet. Utanför järnvägsbanken anlades i tidens anda badstranden ”Strandbadet”, nuvarande Ribersborgsstranden.

Utsikt över Fridhemsområdet från Limhamnsjärnvägen, 1906-1907. Foto: Viktor Roikjer / Malmö museum.

Järnvägens sista tid

Efter att Limhamns dåvarande Köping 1915 inkorporerades med Malmö Stad kom MLJ att ligga helt inom Malmös stadsgräns. Samma år invigdes spårvägslinje 4 till Limhamn vilket gjorde att järnvägens persontrafik kunde reduceras i ytterligare trettio års tid innan den slutligen lades ned.

De sista godstågen på Malmö–Limhamns Järnväg gick runt millennieskiftet. Då hade banans förbindelse med resten av järnvägsnätet redan brutits i samband med bygget av Citytunneln.

sv