Sillabanan Malmö-Limhamns Järnväg byggdes för transport av kalk, lera och cement – men har blivit ihågkommen för sina frakter av sill.

Malmö-Limhamns Järnväg var en järnväg med rötterna i den skånska berggrunden och en av landets kortaste banor.

När samhället industrialiserades och urbaniserades på bred front åren efter 1800-talets mitt intensifierades byggverksamheten och behovet av byggmaterial ökade intensivt – inte minst nymodigheten cement som användes både i byggnader och ingenjörernas konstruktioner.

Skåne var med sin kalkiga berggrund tidigt ute i svensk cement- och betongtillverkning. Redan 1871 grundades Skånska Cementaktiebolaget – då med kalkbrytning i Limhamn och tillverkning i Lomma.

Ståplats på "Sillabanan"

I samband med en ny cementfabrik i Limhamn, invigdes 1889 även Malmö-Limhamns Järnväg (MLJ) mellan Limhamn och omvärlden. När järnvägsnätet växte fick företagen ett transportalternativ där det handlade om enstaka dagar för en transport istället för veckor som med den gängse sjöfarten. Banan drogs rakaste möjliga sträcka på en bank över vattnet över till området där hundrastplatsen nu ligger. Trogen skånsk tradition valdes normal spårvidd 1435 mm (4 fot, 8½ tum engelska mått) men lätt överbyggnad.

Även om järnvägen i första hand anlades för att frakta gods till och från cementfabriken kom persontrafiken i de ”cementgrå” personvagnarna att bli livlig. Inspirerad av Berlins förortsbanor erbjöd man som enda svenska järnväg komfortalternativet 4:e klass d.v.s. ståplats – men vad gjorde väl det de korta kilometrarna?

Populärnamnet ”Sillabanan” kom av att fiskförsäljare – ofta hustrur till fiskare i Limhamn – använde banan för att frakta sina varor till försäljning i Malmö.

Orkan ledde till badstrand

Mellandagarna 1902 slog naturens krafter till mot järnvägen. Natten mellan den 25:e och 26:e blåste det med orkanstyrka och banken med spår blåste liksom kallbadhuset ner i vattnet. På grund av den lönsamma trafiken satte man genast igång att bygga upp banan. Detta ledde med tiden också till att kommunen fyllde upp utrymmet mellan banken och dåvarande strandkanten, och anlade nuvarande Öresundsparken och Limhamnsfältet. Utanför järnvägsbanken anlades i tidens anda badstranden ”Strandbadet”, nuvarande Ribersborgsstranden.

Efter att Limhamns dåvarande Köping 1915 inkorporerades med Malmö Stad kom MLJ att ligga helt inom Malmös stadsgräns, och samma år invigdes spårvägslinje 4 till Limhamn vilket gjorde att järnvägens persontrafik kunde reduceras till sillagummornas behov i ytterligare trettio års tid innan den slutligen lades ned.

De sista godstågen på Malmö-Limhamns Järnväg gick runt millennieskiftet. Då hade banans förbindelse med resten av järnvägsnätet redan brutits i samband med bygget av Citytunneln, för att bortom valskvarnen och Kockums aldrig återupptas.